Bloggpreskription?

Det är lite rörande att se att bloggläsarna inte övergivit mig. Gick precis in och kollade hur många som besökt bloggen på sistone och det finns visst en hoppfull skara där ute. Rätt stadig också if I might add. Jag verkar ha en viktig plats att fylla där ute i internetern. Vem ska annars skriva snusk? Jackie Collins? I think not.

Well then who am I to disappoint you!

Den trevliga kommentaren på förra inlägget fick mig att dra tummen ur, så att säga. Min inspiration har knappast sinat. Däremot har mitt liv utanför den virtuella världen pockat på min uppmärksamhet.

Nu sadlar vi om!

Dejtpreskription

I helgen, i min mobiltelefon så fanns han där. Ikväll när jag slog på tv:n så fanns han även där. Det var "Fotbollskväll" på tv och för en sekund så täcktes rutan av hans nuna. Brought back some memories.

Vi träffades första gången när han var 21 år. Jag något äldre. Vi umgicks ett tag och han var väldigt förtjust i mig då men jag var mest smickrad. En genomtrevlig och skarp kille med farligt vältränad kropp. Det var väldigt lockande, men jag avböjde. Några år senare möttes vi av en slump igen. Han var fortfarande väldigt förtjust och jag var fortfarande mest smickrad men behövde bekräftelsen. Under några veckors tid tränade vi ihop, käkade ihop och hade det bara riktigt trevligt. Jag visste inte riktigt vad han hade för avsikter men utgick från att han precis som jag var ute efter lite kravlös bekräftelse och trevligt umgänge. Inte nödvändigtvis förenat med snusk.

Hursomhaver. Det gick som det gick. En sen kväll hånglade han upp mig på sin soffa, han slängde upp mig på sängen och utförde helt a-okay oralsex. Han svettades som en gris på ryggen vilket förstörde det hela en aning för mig (var skulle jag placera mina händer? Hans rygg var täckt av klistersvett..) men inte tillräckligt för att det skulle sabba hela upplevelsen. Jag återgäldade inte den utförda tjänsten men Fotbollsproffset var så fokuserad på att tillfredsställa mig att han knappt märkte att han blev utan (kravlöst på riktigt!).

Han var - och är - en sån otroligt omhändertagande kille och egentligen så rätt på alla sätt. Men det var något med hans kroppsdoft som fick mig helt off. Den repellerade mig totalt. Ju mer jag insöp den, desto mer illa mådde jag. Som en nygravid kvinna som tvingas gå genom Feskekörka ungefär.

Och värre skulle det bli.. När jag lånade hans toalett efter sexet så kom dödsstöten. I samma stund som jag placerade min nakna lekamen på toalettsitsen slog en urinodör emot mig. Jag kunde inte tro mina näsborrar. Vilken tämligen fräsch och angelägen kille undlåter att grundligt rengöra badrummet inför ett planerat dambesök? Toaletten var fullkomligt ingrodd av piss. Jag klädde på mig och promenerade hem, fullkomligt genomäcklad. Killar: om ni bara hinner städa ett rum inför dejten, satsa all energi på ett fräscht badrum. (Hinner ni, ta sedan köket!) Jag känner kvinnor som inte behöver se mer än en mans - eller kvinnas - badrum för att veta om det är värt att ödsla energi. Är badrummet ofräscht är killen ofräsch. As simple as that. Ett förhållningssätt jag skriver under på, vilken dag som helst.

Redan när Fotbollsproffset avskedspussade mig i trapphuset funderade jag på hur jag skulle kunna krångla mig ur den här oredan. Jag fegade mig ur och skickade ett sms några dagar senare där jag förklarade att jag aldrig menat att bli mer än hans vän. Han blev missnöjd men klistrade på en god min.

Två veckor senare satt jag på tunnelbanan på väg hem från en fullkomligt usel dejt* då Fotbollsproffset sms:ade och sa att han tappat sina hemnycklar och behövde någonstans att sova. (Hört den förut..?) Jag förklarade att vi inte hade den sortens relation, men han var full och hans sms-tumme urartade en aning där budskapet gick från att beskriva sina känslor för mig till vilken hemsk människa jag var. Det var en osammanhängande gröt av elakheter som lång väg osade sårade känslor lika mycket som hans badrum stank piss. Efter det var det kalla handen från hans sida. Tills i lördags natt.

Jag väcktes klockan fyra på natten av en ilsken mobilsignal. Fotbollsproffset har nog aldrig varit fullare och det gick inte att höra vad han sa. Tveksamt ens om han visste vem han ringt. Fascinerande dock att han sparat mitt nummer. Jag hade inte sparat hans.

Det fick mig att fundera över dejtpreskription. Hur lång är den egentligen? Hur lång tid löper innan man känner sig redo att radera gamla dejter och ex ur sitt liv - och sin mobil? Min dejtpreskription ligger på nånstans mellan 1 dag och 4 år. Fotbollsproffset preskriberades efter 3 veckor.




* Mer om Snusomanen - dejtpreskription 1 vecka - vid ett senare tillfälle.

Sexkarma

I någon newagig, flummig bok som handlade om positiv energi stod det en del om karma. Det stod att ett litet uns energi från varenda sate man haft sex med fastnar i ens eget energifält och stannar där för evigt. Stora förmaningar alltså att välja sängpartners med omsorg för att hålla sin egen karma intakt. (Någonstans här slängde jag boken i papperskorgen).

Nu vet jag inte om jag tror på karma i något annat avseende än i sammanhanget "som man sår får man skörda" men erkänn att tanken är skrämmande. Alla har vi väl haft sex med människor vi helst vill glömma.

Mitt lägsta sexuella lågvattenmärke är "Biffen". En kille som en gång i tiden varit rejält biffig. De senaste åren hade han dock spenderat mer tid i baren än på gymmet och den tidigare vältränade kroppen hade förvärvat ett antal trivselkilon som fick vågen att precis tippa över 100 pannor. Han var en rocker som brukade skicka sms när han rökt på. En kille i avsaknad av både karta och kompass. För att inte tala om stil. Knappast något pojkvänsmaterial. Inte på ljusårs avstånd.

Jag tyckte han var lite snygg och vi hamnade hemma hos mig efter en utekväll. Han var lite för full för att alla delar av honom skulle vara alerta. Jag tror inte det hade gjort närmast någon skillnad om han varit mer potent än han var. Den här killen hade en energinivå som en sengångare. Likaså i sängen. Två juck och en suck, typ. Hans största utmaning under sexet var att inte somna (vilket vi sedan tidigare vet kan hända även den bästa!) och min var inte krossas under hans 100 pannor.

Några veckor senare hade vi sex igen och det var precis lika dåligt som första gången. Fuck me badly once shame on you, fuck me badly twice shame on me och allt det där. Jag har aldrig varit så övertygad om att jag smittats av en könssjukdom som efter den gången. Biffen må ha haft alla andra skabbiga attribut men någon könssjukdom hade han faktiskt inte. Han förblir dock den sexpartner jag allra mest vill glömma.

Lamborghini

Jag och H skulle egentligen bara vara i Rom i fyra dagar, men jag bestämde mig för att stanna kvar lite längre än H. Efter viss övertalan så åkte jag upp till Bologna och hälsade på Francesco på hans familjs vingård. Det blev en del blötande och stötande eftersom vi inte talas vid så ofta. Mycket har hunnit hända för oss båda sedan vi senast sågs på daglig basis. Det var under 2002 - the good ol' days - som vi lärde känna varandra på HBS. Francesco är en typisk italienare uti minsta stereotypa detalj. Fast han har aldrig varit sliskig. Tja.. Åtminstone inte mot mig. Men då är vi nästan som syster och bror också.

Francesco ska alltid slå på stort. Bara för att jag är hans "sorella" betyder det inte att han inte vill impa. Jag hämtades i limo på flygplatsen och väl på the estates blev det en hel del vin- och skumpahinkande (för min del), alltför många cigaretter (för Francescos del) och en jävla massa skitsnack (för bådas vår del).

Francesco berättade om flickor han träffat de senaste åren. Om hur han fortfarande var singel och hade ordentligt svårt att träffa någon som var god nog och hur hans mamma börjat tjata efter barnbarn. Jag kunde inte annat än flina åt honom, Francesco; mammas lille gosse. Jag berättade om mina eskapader. Vi försökte ge varandra råd, vilket som vanligt visade sig vara helt omöjligt eftersom vi är barn av två olika världar. Vad som funkar i Italien skulle aldrig funka i Sverige och vice versa. Vi agreed to disagree och fortsatte fördöma varandras strategier i singeldjungeln och skrattade åt varandras dåliga dejt-historier.

En fantastisk vecka rundades av med en helgutflykt i provinsen med Joline bakom ratten i Francescos vita Lamborghini Countach.*

Jag flög hem med ett leende på läpparna, energidepåerna påfyllda och med tydliga instruktioner om vad som behövde göras åt Gentlemannen. Där var faktiskt jag och Francesco helt ense.


* Francesco är väl införstådd i min kukförlängarhypotes om män som har sportbilar och/eller kör bil snabbt. Hans försvar är att man inte kan köra långsamt om man äger en lamborghini och att bilarna funnits i familjen i flera generationer nu. Att man inte kan köra långsamt om man kör lamborghini är jag benägen att hålla med honom om, men beträffande generationsfaktorn upplyste jag honom om att storleken är genetiskt betingad, dvs går i arv. Det garvade han bara åt och sa att det kan ligga nåt i det för hans farfar kallades ju för "pene piccolo"..

Scusi!

Jag är inte död, även om denna värme sannolikt kommer få mig att avlida om inte AC:n på jobbet kickar in snart. - Jag har bara varit bortrest.

I förra veckan var jag på välbehövlig semester i Rom - apropå värme - med min kära H. I perioder av för mycket jobb behöver man komma bort, för att inte gå bort. Typ.

Allt enligt den gamla devisen: It's better to be a brick in the wall than to hit the wall.

Återkommer. Ta-ta!

Gentlemannen på nedgång?

Regnet smattrade mot fönsterblecket när jag hörde ytterdörren slå igen och nyckeln vridas om i låset. Gentlemannen hade precis lämnat domänerna. Kvar låg jag i hans säng. Jag hörde hans fotsteg försvinna ner trapphuset och hur porten slog igen bakom honom.

Att få förtroendet att förfoga över hans våning medför en slags skräckblandad förtjusning. Det händer emellanåt att jag är den som ska till jobbet sist och därmed är ensam hemma hos honom någon timme på morgonen. Aldrig han hos mig. Jag ser alltid till att vi lämnar min lägenhet samtidigt på morgonen eller att han ska till jobbet först. Svepskälet är att jag inte har någon extranyckel eftersom städerskan* har den andra.

Men nu var jag ensam hemma hos honom, precis som jag varit några gånger förr. Jag hade egentligen kunnat ligga kvar i sängen i en timme till, men tystnaden som infann sig efter att han stängt dörren bakom sig var så inbjudande på något vis. Ungefär som när man snokade efter julklappar när man var barn kändes det spännande och förbjudet att ha tillgång till hans hem. Jag hade inga avsikter att snoka, men jag ville se mig omkring. Jag ville se om det fanns något spännande att utforska. Ganska planlöst så.

Jag tassade upp ur sängen och med nakna fötter över hans trägolv, hörde hur staden vaknade till liv utanför fönstren. På gatan nedanför lades det gatsten. Kullersten. Jag slog på gasspisen för att koka tevatten. Trevligare än att använda en vattenkokare. Jag tog en dusch. Testade hans dyra herrschampo, bara för att. Luktade och löddrade. Stod en bra stund framför spegeln. Njöt av att känna golvvärmen mot fotsulorna. Jag gick runt naken i hans lägenhet, bara för att. Tänkte att i något fönster i huset på andra sidan gatan stod det kanske någon som kunde se mig, men det gjorde inget. Jag kunde bjuda på det.

Det är alltid så trevligt med Gentlemannens välfyllda kyl och skafferi. Flera sorters bröd. Flera sorters yoghurtar, pålägg och juicer. Jag satte på en skiva med Miles Davis och satte mig vid köksbordet och läste tidningen. Lugn och ro. Ifred. Skönt.


Gentlemannen renoverade sin våning helt själv när han flyttade in i den för åtta år sen. Eller, helt själv är nog en överdrift. Folk gjorde det delvis åt honom, vad jag har förstått, men han betalade nog åtminstone själv. (Eh-heh!) Jag skulle beskriva hans inredningsstil som en blandning mellan minimalistiskt och New England/lantlig stil. Hemtrevligt och personligt. På väggarna hänger ärvd konst som föreställer allt från skärgårdsmotiv till svårbegripliga stilleben. I bokhyllorna samsas klassiker inom den skönlitterära genren med populär- och skräplitteratur i pocketformat. På hans nattduksbord finns alltid minst fem olika böcker som han läser för tillfället. Av dessa alltid minst en businessrelaterad sådan. Även dito tidningar är stående inslag vid hans sänghalva. The Economist är hans porr.

I hans garderob hänger skjortorna enligt färgskala. Mest vitt och ljusblått men även någon enstaka rosa rest från 2004. Garderoben innefattar allt som krävs för att en kille ska falla inom ramarna för begreppet ”metrosexuell”. De italienska skinnskorna är prydligt uppställda i dustbags och hans armbandsur ligger prydligt på rad i ett antikt schatull. Han synkorrigerades för något år sedan med ögonlaserbehandling men använder fortfarande glasögon utan styrka ibland, för att det passar hans outfit. Samtidigt som han bär slips och kostym på jobbet varje dag så älskar han att vara vad han tror är ”Söder-pretto” på fritiden. (Han har t.o.m. en separat garderob för dessa ”fritidskläder” som han kallar dem). Trots att han knappt hittar på Söder och är mindre Söder än vad min i smycken julgranspråliga Östermalmsfaster är, så envisas han med att slänga sig med uttryck som SoFo, Knivsöder och Horan (Hornstull för den oinitierade). Inte för att han skulle sätta sin fot där, men ändå.


Efter frukosten klädde jag mig. Kontorsdräkten på. Sminket på. Jag lånade Gentlemannens tandborste och gurglade munnen i hans SB12 (en återkommande aktör i badrumsskåpet). När jag stod och letade efter tandtråd fick jag syn på kondompaketet på översta hyllan. Reflexmässigt sträckte jag mig efter asken. Samtidigt som jag öppnade den försökte jag minnas hur många kondomer som legat i den när jag inventerat hans badrumsskåp för ca tre månader sedan. Jag hade för mig att det var sju. När jag nu öppnade asken låg det tre kondomer däri. Han och jag har inte använt kondom på åtminstone några månader. Fyra kondomer har alltså försvunnit på tre månader. Fyra kondomer som vi inte använt. Det kändes genast lite tacky. Gentlemannen – kanske inte så mycket gentleman, after all...?


* Att skattereducera hushållsnära tjänster är ett fantastiskt påfund!

Brandmannen - del 2

Brandmannen och jag pratade i telefon varje dag i två veckor innan vi äntligen bestämde oss för att återförenas i huvudstaden. Han skulle hälsa på mig över en helg och allt kändes fantastiskt. Mellan oss hade vi lyckats bygga upp en kemi som nästan gick att ta på. Varenda gång jag hörde hans röst så pirrade det i hela kroppen. Jag hade verkligen blivit förälskad över telefonen och av det fragmentariska minne jag hade av honom den där kvällen på Obaren, två veckor tidigare.

När han steg av tåget och stod framför mig på perrongen så kunde jag bara tänka på hur otroligt snygg han var. Ett sånt makalöst fint leende och en ruskigt vältränad kropp. Muskulös. Bredaxlad. Stark.

Ganska snart blev det lika tydligt att han inte var lika härlig utan alkohol i kroppen - eller i vart fall utan alkohol i min kropp. Han var så genomgående tråkig. Så tillrättalagd. Så snusförnuftig. Så gubbig. Det var precis som att det var en helt annan person än den där ljuvlige unge mannen jag mindes. När jag dessutom såg de grå håren vid hans tinningar så visste jag att det var helt kört.

Efter en god middag och urbota trista konversationer lika följsamma som sammet mot sandpapper, så hamnade vi till slut i sovrummet. Kanske kunde vi klicka där på ett sätt som kunde sippra ut i resten av vår samvaro.

Vi började smeka av varandra kläderna. Kyssar, smek och en stegrande lust. Jag lät mina fingrar närma sig hans gylf. Jag knäppte upp och lät handen glida ner innanför kalsongerna... Med tanke på hur välutrustad brandmannen var i övrigt, så var det i det närmaste en chock att upptäcka vad som dolde sig under kläderna. Närmare bestämt ingenting! Jag kände efter med handen en andra gång för att försäkra mig om att jag verkligen inte missat nåt där nere. Nej, det hade jag inte. Han var faktiskt så liten. Jag kände att han var hård. Eller, så hård som en sån liten snopp kan bli, vill säga. Det var så illa att jag fick känna efter med handen om det var ett finger eller snoppen han stoppat in i mig. Stackarn satte igång att jucka frenetiskt. Han blev svettig, han blev tung och jag tänkte att det var riktigt tragiskt hur dåligt sex faktiskt kunde vara. Eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att hålla på nån längre stund om det här var vad som stod på menyn så satte jag igång att fejka att jag njöt och jag sa åt honom att inte hålla tillbaka.

Killar jag är ledsen, men när en tjej säger åt er att hon inte vill att du väntar på att hon ska komma innan du själv kommer, så vill hon bara ha det överstökat. Plain and simple. Det handlar inte om att vi är så altruistiska att vi vill att ni ska komma för att vi tänder på det eller för att vi unnar er det. Det handlar om att vi unnar oss att inte behöva stå ut med dåligt sex en sekund för länge. Har det gått så långt att hon ber dig komma så snart du bara kan så ska du inte lägga en sekund på hennes njutning. Den största tjänsten gör du henne faktiskt om du kan avsluta asap.

Det är fullständigt emot mina principer egentligen, men jag fejkade att jag njöt och ett, tu, tre så var det överstökat. Ibland är effektivisering a och o. När jag stod i duschen under det strilande vattnet funderade jag över hur jag skulle kunna komma ur den här situationen. Mardrömsscenariot vore ju att hans känslor tog fart. Det skulle göra det hela så himla mycket jobbigare. Jag bestämde mig därför för att tråka ut honom så pass att han skulle tappa allt intresse för mig. Följaktligen spenderade jag en hel lördag åt att dra torra skämt och att inte intressera mig ett dugg för hans person. Rätt elakt egentligen, men vad hade jag för alternativ? Brandmannens tåg avgick inte förrän söndag eftermiddag vilket innebar att det inte gick att tacka för sig. Tills vidare var jag fast med honom och hans minisnopp.

Jag må vara hård (utan tvekan hårdare än brandmannen i alla fall) men jag kände faktiskt inte för att knäcka hans ego genom att nobba honom morgonsex när hans lille (konstpaus) soldat ändå stod givakt morgonen därpå. Jag bjöd honom alltså på ett litet mercyfuck. Inte bara för hans skull, utan också för min egen och för att jag skulle veta att jag hade gjort allt i min makt för att framkalla sexvirtuosen inom honom och för att bekräfta att sexet hade varit så dåligt som jag mindes från kvällen innan. Det var det. Till och med sämre. Mitt ointresse gick inte att dölja och det lilla intresse brandmannen kan ha haft kvar efter den avslagna lördagen stendog garanterat efter min kommentar om att han skulle skynda på att komma eftersom jag höll på att få andnöd under hans stora kroppshydda.

Vi åt frukost ihop och jag kollade på klockan otaliga gånger medan han sörplade i sig sitt kaffe. Kanske skulle jag hinna med en sväng förbi gymmet också innan jag skulle upp en sväng på kontoret.

Jag följde honom till centralen och efter några torra artighetsfraser skildes vi åt på perrongen. En hastig kram. Vi visste båda två att vi skulle aldrig höras igen. Han kunde inte stiga på tåget snabbt nog. I ögonvrån noterade jag hur en tjej på tåget inte kunde låta bli att spana in honom. Jag förstod. Det hade jag också gjort bara några veckor innan. Till och med bara två dagar innan. Dock inte längre.

Med slående symbolik och till tonerna av Veronica Maggios "Dumpa mig" promenerade jag med ett stort leende på läpparna iväg i riktning mot gymmet. Precis likt många killar med små snoppar säkert också gjorde en solig söndagseftermiddag. Jag gjorde en mental anteckning om att en övertränad kille kompenserar för något. Det behöver inte vara, men kan mycket väl vara en liten snopp. Har man en liten snopp fyller man istället på machokontot medelst muskelkontot (vilket inte helt, men nästan likställs med mc-kontot, stor-läskig-kamphund-kontot och köra-bil-snabbt-kontot). Jag har flera gånger grubblat över den där kukförlängarstrategin. Fattar inte killar att snoppen ser ännu mindre ut i förhållande till en i övrigt stor kroppshydda..?


För ett tag sedan fick jag veta att brandmannen strax efter vår sejour gått tillbaka till sitt ex och att de förra månaden blivit föräldrar till en liten pojke. Jippie! Precis vad världen behövde. Ytterligare en kille med minisnopp. Att storleken på snoppen är genetiskt betingad är åtminstone för mig ett faktum efter eget uppställd empiri.* Men mer om det vid ett senare tillfälle..


* Historien om Bröderna B

Fuckfacet - Big sex-no-no

Det här blogginlägget är inget för den lättstötte!

Jag kanske inte skulle skriva det här inlägget egentligen.. (vilket troligtvis kommer bli en stående replik i den här bloggen) men den nervsvage och pryde är härmed varnad. Here we go.

Det finns saker i sängen som - givetvis hypotetiskt och teoretiskt - gör en jävligt kåt. Lite dirtytalk, stönanden, en kåt blick, fingrar som borrar sig in i ens hud, kanske även en och annan spankande hand i stundens hetta.. Men något jag aldrig förstått mig på är det s.k. fuckfacet.

För er oinitierade så är ett fuckface de livliga, utan motstycke, ansiktsuttryck som vissa män - säkert kvinnor också men deras har jag dock inte sett - hänger sig åt i stundens hetta, antingen 1) för att han inte kan hjälpa det, och/eller 2) för att han tror att hans sexpartner blir upphetsad av att se hur mycket han själv njuter. Upplysning: vi blir jävlar i min låda inte uppkåtade av det!

Nu menar jag inte att det är totalförbjudet att visa sin njutning i ansiktet. Tvärtom, det är fullkomligt i sin ordning och jag förespråkar mer än gärna lite hälsosamma ohämningar. Det jag talar om är de där killarna som helt utan någon form av besinning börjar vanställa sina ansiktsdrag så till den milda grad att man börjar undra om det är något anfall på gång. - Var är adrenalinsprutan?!

Vissa killar jag varit med har hållit på och åmat sig med sina förvridna ansiktsuttryck och flimrande ögonlock så till den milda grad att jag nödgats se bort eller stänga ögonen och fantisera om något sexigare för att jag inte ska förlora min "hard on". (Jag har stundtals börjat fantisera om att dra örngottet över huvudet på vederbörande). Värst är det när man efter ett visst mått av ansträngning är på väg att komma och killen tror att "nu jävlar ska jag hjälpa henne på traven" och sätter igång och kåtar upp sig - och mig tror han - med sitt fuckfacegrimaserande och så är orgasmen ett minne blott. Åh, fy fan. Det har varit gånger då jag velat bitchslappa upp fanskapet och fråga vad i helvete han håller på med.

Många gånger har det varit stört, helt, totalt, omöjligt att kunna komma på grund av detta. "Många gånger" är kanske en överdrift. Ofta blir det ju inte så många fler ligg med en veritabel fuckfaceestradör, det säger sig ju liksom självt. Har man dessutom en gång bokmärkt sig som ett fuckface i minnesbanken på mig så kan det få hela sexlivet att spåra ur permanent och då är det lika bra att lägga ner verksamheten på stående fot. Likvidera. Gå vidare. (Faktum är att mitt senaste ex till mitt stora förtret hade den här böjelsen och att det - samt andra saker - påverkade vårt sexliv negativt rådde det inga tvivel om, men mer om Fuckfejset vid annat tillfälle). Det finns många sex-no-no's men fuckfacet är nog fanimig det värsta.

Vad finns det för andra sex-no-no's?

Ett fullkomligt hopplöst släkte

Jag är - likt många andra framgångsrika Stockholmsdamer - medlem på Dejtingsajten. Alldeles nyss fick jag ett e-mail där det stod att jag fått ett meddelande från en annan medlem.

- Nämen så trevligt! tänkte jag (tänkte jag egentligen inte alls eftersom jag vid det här laget vet att det finns mestadels skräp på den sajten) och gick in för att se vad någon skrivit till mig.

- "Jag ha bara 1 ord för att beskriva dej å det e: WwwwwwwOOOOooooo00000000000WWWWW!"

Naturligtvis var meddelandet författat av en kille som inte skulle ha en suck i hela helvetet att få ens en minut av min tid. Vad är det med vissa män och brist på självinsikt? Hur kan den här killen tro att han har något som helst att hämta hos en tjej som jag? Naturligtvis förstår jag att det finns ett direkt samband mellan låg intelligens och brist på självinsikt, men att dessa lågintelligenta varelser skulle vara så många till antalet, det hade jag ingen aning om! Än mindre att jag skulle behöva befatta mig med dem på daglig basis.

Läsa kan de bevisligen inte heller. För om de hade kunnat det så hade de sett att de inte föll inom ramen för mina angivna preferenser. De faller pladask långt utanför! (Att de inte heller kan stava framgick nog av ovan citerade meddelande). Den man jag söker åker i första klass. Den här varelsen som nyss kontaktade mig åker i boskapsvagnen. Nuff said!

Det finns intressanta män där ute också, men de är tyvärr en försvinnande bråkdel av allt patrask som hänger där ute. Dejtingsajten skiljer sig på intet sätt ifrån krogen. En kvart innan stängning kommer de desperata fram. Jag bara önskar att det fanns en blockeringsknapp i verkliga livet också.

Om: att älska utan kärlek

Hur ofta ska man träffa sin älskare egentligen, kan man fråga sig.

Det gäller att hitta den där rätta balansen mellan "inte så ofta att det stjäl tid från vänner och andra intressen" (som man förhoppningsvis har) och "inte så sällan att man hinner dö av kåtslag mellan gångerna".

Det finns förstås också en annan viktig faktor att väga in när det gäller frekvensen. Man får inte ses så pass ofta att det börjar kännas som en parrelation, för då är det lätt att autopiloten kickar in och bekvämlighetsfaktorn i umgänget börjar skicka falska röksignaler om förekomsten av kärlek. Pass-opp på sånt! Ett varningstecken på att ni träffas för ofta är om din älskares/älskarinnas bohag successivt börjat flytta in i ditt hem, eller vice versa. T.o.m. en sån futil detalj som att ha tandborstar hos varandra är för mycket revirpinkande för en sexrelation, hur praktiskt det än må vara att slippa ta med sig tandborsten när ni ändå ses så frekvent.

Givetvis ska man vara goda vänner. Jag är av åsikten att man snarast bör vara goda vänner för att få det att funka. Även en sexrelation bygger på tillit och respekt, precis som en kärleksrelation. Det är väldigt utlämnande att vara så intim med en person så det krävs att man hittar en person det verkligen funkar med.

Jag och Gentlemannen funkar väldigt bra. Vi har båda varit tydliga med att vi inte är ute efter varandras kärlek. Vi visar varandra väldigt stor respekt när vi ses. Vi pratar om jobb, vänner och allt möjligt annat. Även fast vi bara ses för sexet så får det aldrig kännas som att det bara är av den anledningen vi ses. (Det är inte meningen att det ska kännas tacky). Vi ger varandra alltid tid och utrymme hos och för varandra. Även närhet i form av kramar och pussande. Men ingen kärlek.

Att vi varit ifrån varandra ett tag nu är uppenbart. Det brukar alltid börja med ett sms, sedan ett telefonsamtal, sedan en lunch där vi bestämmer när vi ska ses nästa gång. Tidigare ikväll fick jag ett Gentlemanna-sms. "Lunch imorgon?"

Brandmannen - del 1

Brandmannen.

Shit vilken snygg kille. Vi träffades på fyllan, vilket bara gjorde honom ännu bättre, på alla sätt och vis. Han var trevlig, vältränad, stajlad och... ja, let's face it - brandman! Han var dessutom bara på besök i Stockholm över helgen. Jojo. An easy catch, med andra ord.

Uppmärksamt lyssnade jag på honom när han beskrev skillnaden mellan skumsläckare och kolsyresläckare. Hur kolsyresläckaren är bättre för brinnande elektronik, t.ex. en spis eller en dator och hur en skumsläckare sprutar mycket längre (hoho!) och därför är att föredra om man inte kan komma alltför nära själva branden. (Verkligen extremintressant som ni förstår, nja.. men som kallsnack är huvudregeln att anything goes så länge det inte är väder och vind eller din senaste maginfluensa).

- Mm.. Bra att veta, svarade jag i ett tappert försök att verka genuint intresserad och sippade vidare på min mojito.

Han hade kunnat prata om vad som helst. Jag var helt förtrollad. Jag kunde se hans mjuka, fina läppar forma ord som "rökutveckling" och "övertänt" och det enda jag kunde tänka var att han hade en övertänd brand att släcka i mina brallor och att jag ville kasta mig över honom och hångla upp den där inbjudande munnen.

Under pågående uppraggning hände det man alltid fasar över ska hända. Exet ramlade in på stället, Obaren, där vi befann oss. Inte nog med att Exet nu befann sig i samma lokal. Jag såg hur han med ett stort leende på läpparna tog fart mot vårt håll. Ingen möjlighet att fly. Fan. Jag ursäktade mig med att jag skulle pudra näsan och nästan sprang Exet till mötes för att brandmannen inte skulle hinna se honom - och vice versa.

- Hej Joline. Fan vad skönt att jag träffade dig.

- Öh, jaha...(?)

- Jag har lyckats tappa både plånbok och hemnycklar. Skulle jag kunna få sova hos dig inatt? (utan ett uns av ironi eller genans i rösten)

Jag kunde se på honom att han inte ljög och att det inte var ett despoförsök till att få sig ett ligg. Han visade inte ens en tillstymmelse till överförfriskning. Fan, jag tyckte synd om honom. Vi hade inga grudges och han var en vän i nöd. Han fortsatte förklara hur han inte lyckats få tag i en låssmed och jag bodde ju så nära Stureplan. Han ville inte vara till något besvär. Hans polare hade dragit vidare. Jag visste hur hans polare kunde vara på fyllan. Inte till någon hjälp eller nytta över huvud taget. Stupfulla, givetvis.

Mot allt bättre vetande - och med den totala insikten att det inte skulle bli fråga om något släckande av bränder den här natten - halade jag upp hemnycklarna och skickade hem honom till min säng.

Jag tittade upp i skyn och mumlade nåt om ironin av alla ironier, lommade sedan tillbaka till brandmannen som fortfarande var lika snygg. Vi hånglade. Vi hånglade som att vi vore tonåringar. Jag kände ett pirr i magen jag inte hade känt på väldigt lång tid. Vi bytte telefonnummer och skildes åt.

Väl hemma låg Exet och sov i min säng. Det var en bisarr känsla. Så ironiskt. En månad tidigare hade jag inget hellre önskat än att han skulle sova i min säng. Nu var situationen dock annorlunda. Jag lade mig sked bakom honom och höll om honom. Han höll om mig tillbaka. Han luktade gott. Allt vi gjorde den natten var att kramas.

Zzznarkzex

Efter några månader av riktigt långa dagar på kontoret och på springande fot (en del av jobbet är att inte vara på jobbet) så har jag nu äntligen rott iland ett av de större projekten jag haft för en kund. Av naturliga skäl kan jag inte gå in på detaljer om arbetets innehåll - dels av sekretesskäl, dels med anledning av att jag önskar fortsätta vara inkognito på denna blogg - men vad jag kan säga är att jag är riktigt, riktigt (!) nöjd nu. Jag har gjort ett gediget och redigt jobb (som Chefen skulle ha sagt) som jag kan vara ordentligt stolt över. Kunden har redan hintat om möjlighet till större projekt och det här jobbet har funkat som en katalysator för nästa steg i karriären. Ja, situationen är mycket tillfredsställande skulle man nog kunna säga..

Och apropå att tillfredsställa. Jag mötte upp med Gentlemannen i veckan. Gud välsigne den unge mannen som verkligen går in för saker och ting, så att säga. Låt mig till mitt försvar inledningsvis bara säga att jag har haft en riktigt hektisk sista vecka med kunden med långa dagar och väldigt lite sömn. Vad som hände kanske är lite mer begripligt mot den bakgrunden.

Gentlemannen hade bemödat sig med att laga en skaldjursrisotto med tillhörande sallad, korkat upp en finare pava vin och tänt på ett ungefär 37 värmeljus i sin våning "dejten" till ära. Jag släntrade in sisådär vid halv åtta på kvällen, direkt från jobbet. Mat och vin slank ner och konversationerna - som alltid är trevliga - övergick senare till horisontalläge, som sig liksom bör med en älskaRRRRe.

Jag hade nog missbedömt min energinivå en aning. Efter två glas vin hade jag redan börjat känna mig lite slirig. Inget konstigt med det i sig förutom att lite sömn + vin hade en effekt på mig som hade gjort John Blund avundsjuk.

Mitt under pågående akt - i den klassiska missionären - tar jag mig, vad jag skulle vilja beskriva som en ofrivillig tupplur. Jag vaknar upp vad jag misstänker är några sekunder senare, av att min andhämtning blivit ordentligt tung. Gentlemannen är fortfarande igång och har inte märkt något. Inget skumt med en tung andhämtning under sexakten ju - ja, så länge man inte börjar snarka då vill säga. Jag kämpar upp ögonlocken för att inte falla i mikrosömn igen, men minuten senare är det jag som totaldäckar och en okänd tidsrymd senare vaknar av ett slags grymtande läte - en snarkning. Min egen!

Åh herregud vilken pik till en frustande och bemödande man. Jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till mansgris; kvinnosugga. Gentlemannen som är sänghalmens Zlatan, om han märkte nåt, visade inga tecken på att ha förstått eller tagit illa upp. Det är vad jag kallar en riktig gentleman!

Sms-spelet

Alla vet att sist sms förlorar i sms-konversationer med någon man har den minsta fraktion av intresse för, emotionellt som fysiskt. Den som sist svarar är mest angelägen och "mest angelägen" i spelet som pågår under den inledande fasen i en relation ligger i underläge. Så enkelt är det. Punkt.

Den senaste tiden har jag börjat high-five'a mig själv de gånger jag lyckats lura honom till att svara på mitt sms, för det ger mig tillfälle att vara nonchig och inte svara på några dagar. "Jag har varit så busy serrö."

Det finns nämligen inget bättre sätt att reta upp mig på än genom att inte svara på mina sms. Speciellt som jag minuten innan sms-tystnadens inträde fått ett sms av vederbörande och han då bevisligen hade mobilen inom räckhåll. Varför svarar han då inte på nästa sms? Jag avskyr verkligen det där spelet. Jag brukar aldrig spela med i det. Alltid göra som jag själv vill, eftersom det då alltid är på mina villkor. Aldrig anpassa mig efter tankebanor som: "Är jag för på? Tänk om jag skrämmer iväg honom" osv. Men de senaste veckorna har jag sett en förvandling hos mig själv. Jag har börjat bruka mig av sms-dissandet själv i syfte att utjämna den för tillfället skeva maktbalansen.

Löjligt, jag vet. Men vad är det egentligen med killar och att inte svara på sms? Vill de verka så coola att de inte har tid att svara eller bara understryka att man inte är tillräckligt viktig för dem - och att de därmed står över en i relationshierarkin? För varenda gång jag inte får ett svar tillbaka på ett sms som faktiskt förtjänade ett svar så känner jag mig som en liten förpubertal stalker. Det är därför jag blir så pissed off när det händer. Där står jag, med mobilen i handen och känner mig snopen, lurad, dissad. Förmodligen precis enligt plan också. Placerad i klängigfacket på två röda utan att jag ens fattade hur det gick till. Det enda sättet att säkerställa att man inte hamnar i klängigfacket när man har att göra med en manipulatör är att placera honom i klängigfacket istället.

Killar har i och för sig generellt sett inget sms-vett. Vi tjejer å andra sidan, försäkrar oss verkligen om att konversationen är över innan vi punkterar den. Vi använder oss av en avslutande smiley, ett "okej" eller kanske t.o.m. ett "klart slut" innan vi lägger konversationen bakom oss. Det är troligtvis denna kvinnliga omtanke om att avsluta konversationen artigt och trevligt som placerar åtminstone mig högst ofrivilligt i trånande tweenfacket i tid och otid. Fan, jag som alltid (oftast i alla fall) lyckas behålla min cool borde ju i teorin inte kunna förlora den här sms-maktbalansen. Speciellt inte som jag genomskådat spelet från dag ett.

Min killkompis J, som har läst "The Game"*, säger att det här är en medveten taktik killar använder sig av för att upprätthålla ett intresse hos oss honor. Föga förvånande. (Det är för övrigt rent skrattretande hur denna Spelet-bok lyckats tuta i varenda karl att han är Brad Pitt). Well, jag är inte så svårflörtad. Vi har redan sex - och bara sex - vilket innebär att vi står helt utanför spelet. Skulle det vara så mycket begärt att han svarar på ett sms som faktiskt avslutades med ett frågetecken...? Placera mig inte i offerrollen när jag inte platsar där, raring.


* För övrigt en bok jag trashat jävligt länge men som jag känner mig benägen att vilja läsa enkom för att kunna genomskåda de killar som har läst den och som tillämpar dess innehåll.

Om: snopparna mellan mina lakan

När jag, likt en duktig hemmafru, idag stod och manglade lakan så noterade jag ett riktigt i-landsproblem. Det är stört omöjligt att få sina lyxiga och sparklingvita satinlakan helt veckfria! Lyckas man med stor möda få dem släta och fina så fuckas allt upp av att det inte blir slätt när man slutligen rullar ihop dem. Det finns alltid något underliggande tyglager som knölat ihop sig.

När jag stod där och misslyckades med att generera hemmafruelig perfektion så slog det mig hur det där knöliga lakanet var slående likt en snopp. Konturerna av de underliggande knölvecken liknade ådrorna på en manslem. Jag drog med handen över lakanet för att försöka släta ut vecken från utsidan men det var förstås omöjligt.

Osökt vandrade mina tankar iväg till alla de snoppar jag sett sedan sexdebuten i tonåren. Osökt började jag även undra var jag har den där svarta boken jag fört noteringar och sexuella betygsättningar i. I boken har jag fört statistik över killarnas snoppstorlekar på skalan XS-XL. Fånigt förstås, men fantastiskt rolig sysselsättning.

Många tjejer brukar säga att snoppen är ful men jag kan inte hålla med. Jag är väldigt fascinerad av dess varierade utseende från kille till kille i längd, tjocklek, form och färg. Så länge den är hel, ren, frisk, välansad och vet sin plats inne i en kvinna; ja då spelar det mig faktiskt ingen roll hur den ser ut. Men sure, jag ska erkänna att jag gillar de lite större snopparna. Jag håller mig helst i spektrat M-L och de flesta jag varit med har varit M+, tack gode gud. Hur tragiskt det än låter så skulle jag inte kunna vara tillsammans en längre tid med en kille som var underutrustad. Helt enkelt för att sex är viktigt för mig och jag inte kan leva i en relation där sexet inte är fantastiskt.

Att storleken inte har någon betydelse för hur skönt sexet är utan att det är vad man gör med den som är avgörande är ren smörja. Låt oss döda den myten en gång för alla! Jag är ledsen å era vägnar, killar med små snoppar, det är jag verkligen, men storleken har betydelse. Jag känner inte en enda tjej som sagt att hon föredrar små snoppar. Det skulle möjligtvis kunna vara i sammanhanget analsex då förstås - vilket är i princip omöjligt med en mer välutrustad man, men i övrigt har jag aldrig hört det sägas. Jag hoppas dock att det finns många tjejer där ute som är nöjda med eller rentutav föredrar de mindre snopparna, men jag är inte en av dem.

Till veckan ska jag bädda sängen med mina lyxlakan för då ska jag ha en dejt med min älskare. Ja, jag har en älskare. Gentlemannen. Han är L* och helt fantastiskt underbar i sängen. Top notch. Men å andra sidan, det är ju jag med..


Tills nästa gång: Big Noise From Winnetka.


* Som i storleken Large.

Trevlig Valborg och allt sånt där..

Själv åkte jag på att jobba hela Valborgshelgen. Såna här gånger hade det varit riktigt nice att vara statligt anställd. För på inga andra arbetsplatser har man väl så mycket ledigt. Å andra sidan har man betydligt mindre i lön.

Nåväl, det här skulle inte bli ett inlägg om statlig sektor kontra privat sektor som arbetsgivare utan bara en liten notis om att jag är översvämmad med jobb och inte kommer att höras av förrän tidigast nästa vecka. Ni klarar er till dess.

Tänkte i alla fall att jag skulle tipsa alla Valborgs-firande individer (om de existerar fortfarande) om ett gott vitt mousserande. Eftersom jag, när jag införskaffar alkohol på systemet, enbart memorerar hur etiketten ser ut och systembolaget inte har bilder på sin mer än lovligt omoderna hemsida så får jag istället försöka gissa vad champagnen heter.

Tror det är Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Brut (nr 7688) jag tänker på. Ja, vi säger att det är den. Prisvärd, lättdrucken och en riktig höjdare med lite jordgubbar till. Seså, ut med er i parkerna. Sitt inte här och dräll. Nu har jag inte tid med er längre. Jag ska jobba. Sjas!

Kontorsclownen at your service

Ibland har man bara sådana där dagar som går till världshistorien.

Idag efter lunch var jag hos tandläkaren för att laga ett litet hål. Jag är sjåpig av mig och propsade på bedövning. Eftersom jag inte skulle träffa någon kund under eftermiddagen så tänkte jag att det inte gjorde något om bedövningen var seglivad som den kan vara ibland. Det är ju inte så väldigt förtroendeingivande att träffa en ny eller potentiell kund när man dreglar och inte kan prata normalt, men nu hade jag som sagt inget kundmöte så jag lyxade helt sonika till det med lite bedövning.

Så i alla fall. Allt gick bra men jag hade lite bråttom tillbaka till kontoret eftersom jag ville gå hem lite tidigare idag.

En snabb titt i spegeln och på med läppstiftet innan jag steg ur hissen. Mannen jag mötte på väg ut ur byggnaden tittade ingående och uppskattande på mig och log stort. Inte alltför ovanligt eller särskilt konstigt. Jag log tillbaka och fortsatte med raska och långa steg vidare mot kontoret. Förvånansvärt många lade märke till mig under min tio minuter långa promenad. I höjd med PUB - och precis i den korta pausen mellan två låtar i min iPod - hörde jag en tonårig kille skrika:

- Vad fan tjejen, e'ru en clown eller?

Eftersom Ladyhawke fortsatte sjunga i mina öron och jag inte kände mig träffad av orden så stegade jag vidare. När jag kom in på kontoret så mötte jag min kollega Mikael som bara stirrade på mig och utbrast:

- Vad i helvete, Joline! Har du sett dig i spegeln?

Oförstående men något oroad fumlade jag efter min kompaktspegel i handväskan och vad som mötte mig i spegeln ska jag säga, helt ärligt, hade fått clownen Manne att se nedsminkad ut. Jag kan över huvud taget inte ha sett mig i spegeln när jag kletade på mig läppstiftet och med käken fortfarande bedövad hade jag inte känt att jag målat utanför. Så mycket läppstift... Överallt..!

Min glasartade blick och möjligtvis även de uppspärrade ögonen vid åsynen av mitt eget hantverk fick Mikael att vika sig dubbel av skratt.

- Schluta schkratta! sluddrade jag och rusade mot toaletten.

När jag passerade stora sammanträdesrummet (med gigantiska glasväggar och full insyn och lika god utsyn) var det naturligtvis ett viktigt kundmöte under pågående. Jag fick göra en snabb 90-gradersmanöver och springa förbi med ryggen till i en slags sidgång. Det måste ha sett oerhört mystiskt ut. Jag misstänker att Chefen, på andra sidan glasväggen, dessutom hann se mig för han fick nåt chockartat och roat i blicken när våra ögon möttes för en millisekund.

När jag passerat sammanträdesrummet och rätade upp min kroppshydda för att återigen gå framåt - som normala människor gör - så fick jag bakvikt varpå jag trampade snett i mina höga klackar och föll raklång i korridoren i mitt försök att återfå balansen. Ut ur handväskan rullade läppstiftet, boven i dramat, iväg framför mig och genom hela korridoren tills det slutligen träffade väggen. Precis som i en dålig film. Samtidigt gick det upp för mig att min snäva kontorskjol spruckit i fallet och att hela mitt arsle låg uppfläkt till allmän display. Att jag dagen till ära bar svarta strumbyxor kändes som en förbannat klen tröst i sammanhanget.

Jag tittade upp och noterade hur de av mina kollegor som inifrån sina kontor - och genom de nedrans glasväggarna - haft första parkett till min uppvisning bara stirrade på mig utan att säga ett ord. Jag kunde nästan se deras hakor träffa skrivborden. Personligen ville jag bara implodera.

På golvet framför, runt och under mig låg bindor, tamponger, en krossad och utsmetad banan, en utrunnen smoothie och dessutom en tilltufsad clown med läppstift över hela ansiktet, i en salig röra.

Med vild och stirrig blick tittade jag tillbaka på dem från min generande position på golvet och bad en stilla bön om att golvet skulle sluka mig. Det gjorde det inte. Tyst och i mitt anletes svett rafsade jag istället ihop mina grejer och försvann kvickt in på damtoan för att utplåna alla spår efter läppstiftsorgien som pågick i mitt ansikte.

Imorgon är en annan dag. Det är jag helt säker på.

Blåljuskarlar

Jag måste erkänna en sak. Vissa av kvinnors sexuella preferenser och låt oss säga faiblesser vad gäller män, är i sanning rejält primitiva. Ta exempelvis det proportionslösa suget efter poliser, läkare och brandmän. - Jag är övertygad om att de kvinnliga läsarna precis fick ett litet leende på läpparna. Mm, just det. Kom igen nu.. Snap out of it, girls!

Det är rätt pinsamt egentligen när man tänker efter. För tänk så ohälsosamt enkelt det är för en man att plocka enkla och snabba bonuspoäng hos en tjej. Svida bara om till vit läkarrock, orange overall eller en outfit med ett pistolhölster så har du långt mer än en handfull kvinnor som kissar ner sig av upphetsning. Karlarna behöver inte ens vara i funktionsdugligt skick. Deras attraktionskraft multipliceras ex officio med minst 10 oavsett utgångspunkt. Jag är övertygad om att majoriteten av alla brandmän skaffat sig detta yrke för att kunna förvandlas till högvilt bland kvinnsen. För ärligt talat, om du får välja mellan en snygg kille och en snygg brandman, visst väljer du brandmannen? Det finns nåt så tramsigt sexigt över just brandmän.

Min gode vän Johan har flera gånger frågat mig vari fascinationen ligger för män i dessa yrkeskategorier. Jag brukar få nåt drömskt i blicken och konstatera att han ändå inte skulle förstå om jag försökte förklara. Faktum är att jag nog inte riktigt fattat grejen själv så hur skulle jag kunna göra det begripligt för en heterosexuell man? Ska man tvunget sammanfatta det till en mening så är det helt enkelt bara så ruskigt hett med en man som räddar liv varje dag! (Som ett led i tesen att han då även kan ta hand om mig och våra avkommor. Ja, jag sa ju att det var en väldigt primitiv fetisch!)

Anledningen till att jag fått frågan mer än en gång av J är kanske inte så konstig. Under en period hade jag nämligen vad vi kan kalla en blåljusfetisch. Jag hade fått för mig att endast en man ur någon av dessa tre yrkeskategorier var bra nog. (Till vad var dock något diffust och allmänt höljt i dunkel, men troligtvis till sex).

Under mitt insamlande av data för min hypotes om blåljuskarlar som extra eftertraktansvärda så har jag kommit fram till att det enda som yrkeskategorierna egentligen har gemensamt är just att de räddar liv. Annars skiljer de sig åt ganska dramatiskt. Kort sammanfattning nedan.

Läkaren är intelligent men såväl sexuellt som socialt något av en eftersläntrare. Polisen är helt okej men inte så sällan mer kåt på sin egen makt än på dig, tyvärr. Brandmannen är den som är mest macho och som därför i högst grad använder sitt yrke som en kukförlängare.

Min digra (host-host) erfarenhet säger att de killar som är mest macho - till sätt eller kroppshydda - alltid kompenserar för diverse tillkortakommanden. Tyvärr oftast ett alldeles för bokstavligt tillkortakommande...

Status nu och då

Såhär en bakissöndag blir jag lite nostalgisk. Om ni tillåter mig att bli lite lätt raljant skulle jag vilja flika in med följande tankar.

Jag är tillräckligt gammal för att ha fragmentariska minnen av rökrutans existens och sedermera upphörande på högstadieskolgården. För er som är för unga för att minnas så var rökrutan en ruta på skolgården där det var tillåtet för skolungdomar att röka om de hade ett intyg från sina föräldrar om att detta var okej. (Hur man måste vara funtad som förälder för att godkänna något sådant är en helt annan historia. Likaså hur naivt och puckat det var av rektorn att tro att ett sådant intyg inte var förfalskat). Varje rast stod de allra tuffaste kidsen på skolan och glodde hånfullt på de andra barnen som befann sig utanför rutan, samtidigt som de bolmade på sina röda Marlboro och slängde ifrån sig randomiserade glåpord om de som befann sig inom skrik- och synavstånd från rökrutan. Ett anskaffande av status och helt krasst ett utövande av mobbing, som i och med rökrutans existens sanktionerades av skolledningen. (Just gotta love det naiva DDR-Sverige).

Ja, för det var ju så att det var de som rökte, snusade, söp, körde trimmade moppar, var halvkriminella, mobbade, slogs och/eller viktigast av allt: knullade runt (såhär i efterhand, haha.. oh, the irony!) som var de tuffa och coola. Som tjej behövde du inte uppfylla några av de här kriterierna så länge du var tillsammans med en kille som gjorde det. Då var du automatiskt cool. Dåtidens golddigger, med andra ord.

Själv klassades jag nog som en blandning av fina flickan och plugghästen. Som tur var så fanns det flera av oss plugghästar och man skulle lätt kunna säga att det var lågkonjunktur à la världsekonomin 2009 för tuffingarna när just jag gick på högstadiet. De var få till antalet - efter något år av dålig tillväxt - och inte tillräckligt trovärdiga för att kunna sälja in sig som det "tuffa gardet". De var bara sunkiga och letargiska. Rökrutan hade dessutom avskaffats 5 år tidigare och tuffingarna fick röka i smyg bakom en närliggande byggnad som i högstadiemun kallades "kattborgen". Tuffa tider för de tuffa, med andra ord. Som sagt, min högstadietid var nog mer en parentes i högstadiehierarkins historia, för bara några år senare var ordningen återställd igen och mig veterligen så är man fortfarande tuffast på skolan om man röker och super.

Jag brukar tänka på det där ibland. Hög status då, låg status nu .. och vice versa. För det var ju vi "plugghästar" som hade klarat oss bra 10 år senare (ja, jag var på återträffen!). Tuffingarna stod fortfarande i rökrutan. Fast den här gången utanför arbetsförmedlingen.

Om jag skulle kunna ge ett råd till dagens tuffingar i (den numer imaginära) rökrutan så skulle det vara Bill Gates ord.

"Be nice to the nerds. Chances are you'll end up working for one!"

Dagen har kommit

Den dagen har kommit då jag får se mig besegrad. Jag har nått gränsen. Nu måste jag dela med mig av eländet. Herregud.. Om jag kan lämna ett arv efter mig så måste jag göra det. Mina dejtingkatastrofer kan bara inte få passera till ogagn för eftervärlden, eller för all del inte heller för samtiden. Det är alltså dags att dela med sig. Kvinnor: lär av mina misstag. Män: läs, ta anteckningar och lär!

Mitt löfte till er alla blir "to keep it real" som Z* skulle ha sagt.

Spänn fast säkerhetsbältet. Nu börjar färden!


* en person ni kommer att få höra talas om framöver