Trevlig Valborg och allt sånt där..

Själv åkte jag på att jobba hela Valborgshelgen. Såna här gånger hade det varit riktigt nice att vara statligt anställd. För på inga andra arbetsplatser har man väl så mycket ledigt. Å andra sidan har man betydligt mindre i lön.

Nåväl, det här skulle inte bli ett inlägg om statlig sektor kontra privat sektor som arbetsgivare utan bara en liten notis om att jag är översvämmad med jobb och inte kommer att höras av förrän tidigast nästa vecka. Ni klarar er till dess.

Tänkte i alla fall att jag skulle tipsa alla Valborgs-firande individer (om de existerar fortfarande) om ett gott vitt mousserande. Eftersom jag, när jag införskaffar alkohol på systemet, enbart memorerar hur etiketten ser ut och systembolaget inte har bilder på sin mer än lovligt omoderna hemsida så får jag istället försöka gissa vad champagnen heter.

Tror det är Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Brut (nr 7688) jag tänker på. Ja, vi säger att det är den. Prisvärd, lättdrucken och en riktig höjdare med lite jordgubbar till. Seså, ut med er i parkerna. Sitt inte här och dräll. Nu har jag inte tid med er längre. Jag ska jobba. Sjas!

Kontorsclownen at your service

Ibland har man bara sådana där dagar som går till världshistorien.

Idag efter lunch var jag hos tandläkaren för att laga ett litet hål. Jag är sjåpig av mig och propsade på bedövning. Eftersom jag inte skulle träffa någon kund under eftermiddagen så tänkte jag att det inte gjorde något om bedövningen var seglivad som den kan vara ibland. Det är ju inte så väldigt förtroendeingivande att träffa en ny eller potentiell kund när man dreglar och inte kan prata normalt, men nu hade jag som sagt inget kundmöte så jag lyxade helt sonika till det med lite bedövning.

Så i alla fall. Allt gick bra men jag hade lite bråttom tillbaka till kontoret eftersom jag ville gå hem lite tidigare idag.

En snabb titt i spegeln och på med läppstiftet innan jag steg ur hissen. Mannen jag mötte på väg ut ur byggnaden tittade ingående och uppskattande på mig och log stort. Inte alltför ovanligt eller särskilt konstigt. Jag log tillbaka och fortsatte med raska och långa steg vidare mot kontoret. Förvånansvärt många lade märke till mig under min tio minuter långa promenad. I höjd med PUB - och precis i den korta pausen mellan två låtar i min iPod - hörde jag en tonårig kille skrika:

- Vad fan tjejen, e'ru en clown eller?

Eftersom Ladyhawke fortsatte sjunga i mina öron och jag inte kände mig träffad av orden så stegade jag vidare. När jag kom in på kontoret så mötte jag min kollega Mikael som bara stirrade på mig och utbrast:

- Vad i helvete, Joline! Har du sett dig i spegeln?

Oförstående men något oroad fumlade jag efter min kompaktspegel i handväskan och vad som mötte mig i spegeln ska jag säga, helt ärligt, hade fått clownen Manne att se nedsminkad ut. Jag kan över huvud taget inte ha sett mig i spegeln när jag kletade på mig läppstiftet och med käken fortfarande bedövad hade jag inte känt att jag målat utanför. Så mycket läppstift... Överallt..!

Min glasartade blick och möjligtvis även de uppspärrade ögonen vid åsynen av mitt eget hantverk fick Mikael att vika sig dubbel av skratt.

- Schluta schkratta! sluddrade jag och rusade mot toaletten.

När jag passerade stora sammanträdesrummet (med gigantiska glasväggar och full insyn och lika god utsyn) var det naturligtvis ett viktigt kundmöte under pågående. Jag fick göra en snabb 90-gradersmanöver och springa förbi med ryggen till i en slags sidgång. Det måste ha sett oerhört mystiskt ut. Jag misstänker att Chefen, på andra sidan glasväggen, dessutom hann se mig för han fick nåt chockartat och roat i blicken när våra ögon möttes för en millisekund.

När jag passerat sammanträdesrummet och rätade upp min kroppshydda för att återigen gå framåt - som normala människor gör - så fick jag bakvikt varpå jag trampade snett i mina höga klackar och föll raklång i korridoren i mitt försök att återfå balansen. Ut ur handväskan rullade läppstiftet, boven i dramat, iväg framför mig och genom hela korridoren tills det slutligen träffade väggen. Precis som i en dålig film. Samtidigt gick det upp för mig att min snäva kontorskjol spruckit i fallet och att hela mitt arsle låg uppfläkt till allmän display. Att jag dagen till ära bar svarta strumbyxor kändes som en förbannat klen tröst i sammanhanget.

Jag tittade upp och noterade hur de av mina kollegor som inifrån sina kontor - och genom de nedrans glasväggarna - haft första parkett till min uppvisning bara stirrade på mig utan att säga ett ord. Jag kunde nästan se deras hakor träffa skrivborden. Personligen ville jag bara implodera.

På golvet framför, runt och under mig låg bindor, tamponger, en krossad och utsmetad banan, en utrunnen smoothie och dessutom en tilltufsad clown med läppstift över hela ansiktet, i en salig röra.

Med vild och stirrig blick tittade jag tillbaka på dem från min generande position på golvet och bad en stilla bön om att golvet skulle sluka mig. Det gjorde det inte. Tyst och i mitt anletes svett rafsade jag istället ihop mina grejer och försvann kvickt in på damtoan för att utplåna alla spår efter läppstiftsorgien som pågick i mitt ansikte.

Imorgon är en annan dag. Det är jag helt säker på.

Blåljuskarlar

Jag måste erkänna en sak. Vissa av kvinnors sexuella preferenser och låt oss säga faiblesser vad gäller män, är i sanning rejält primitiva. Ta exempelvis det proportionslösa suget efter poliser, läkare och brandmän. - Jag är övertygad om att de kvinnliga läsarna precis fick ett litet leende på läpparna. Mm, just det. Kom igen nu.. Snap out of it, girls!

Det är rätt pinsamt egentligen när man tänker efter. För tänk så ohälsosamt enkelt det är för en man att plocka enkla och snabba bonuspoäng hos en tjej. Svida bara om till vit läkarrock, orange overall eller en outfit med ett pistolhölster så har du långt mer än en handfull kvinnor som kissar ner sig av upphetsning. Karlarna behöver inte ens vara i funktionsdugligt skick. Deras attraktionskraft multipliceras ex officio med minst 10 oavsett utgångspunkt. Jag är övertygad om att majoriteten av alla brandmän skaffat sig detta yrke för att kunna förvandlas till högvilt bland kvinnsen. För ärligt talat, om du får välja mellan en snygg kille och en snygg brandman, visst väljer du brandmannen? Det finns nåt så tramsigt sexigt över just brandmän.

Min gode vän Johan har flera gånger frågat mig vari fascinationen ligger för män i dessa yrkeskategorier. Jag brukar få nåt drömskt i blicken och konstatera att han ändå inte skulle förstå om jag försökte förklara. Faktum är att jag nog inte riktigt fattat grejen själv så hur skulle jag kunna göra det begripligt för en heterosexuell man? Ska man tvunget sammanfatta det till en mening så är det helt enkelt bara så ruskigt hett med en man som räddar liv varje dag! (Som ett led i tesen att han då även kan ta hand om mig och våra avkommor. Ja, jag sa ju att det var en väldigt primitiv fetisch!)

Anledningen till att jag fått frågan mer än en gång av J är kanske inte så konstig. Under en period hade jag nämligen vad vi kan kalla en blåljusfetisch. Jag hade fått för mig att endast en man ur någon av dessa tre yrkeskategorier var bra nog. (Till vad var dock något diffust och allmänt höljt i dunkel, men troligtvis till sex).

Under mitt insamlande av data för min hypotes om blåljuskarlar som extra eftertraktansvärda så har jag kommit fram till att det enda som yrkeskategorierna egentligen har gemensamt är just att de räddar liv. Annars skiljer de sig åt ganska dramatiskt. Kort sammanfattning nedan.

Läkaren är intelligent men såväl sexuellt som socialt något av en eftersläntrare. Polisen är helt okej men inte så sällan mer kåt på sin egen makt än på dig, tyvärr. Brandmannen är den som är mest macho och som därför i högst grad använder sitt yrke som en kukförlängare.

Min digra (host-host) erfarenhet säger att de killar som är mest macho - till sätt eller kroppshydda - alltid kompenserar för diverse tillkortakommanden. Tyvärr oftast ett alldeles för bokstavligt tillkortakommande...

Status nu och då

Såhär en bakissöndag blir jag lite nostalgisk. Om ni tillåter mig att bli lite lätt raljant skulle jag vilja flika in med följande tankar.

Jag är tillräckligt gammal för att ha fragmentariska minnen av rökrutans existens och sedermera upphörande på högstadieskolgården. För er som är för unga för att minnas så var rökrutan en ruta på skolgården där det var tillåtet för skolungdomar att röka om de hade ett intyg från sina föräldrar om att detta var okej. (Hur man måste vara funtad som förälder för att godkänna något sådant är en helt annan historia. Likaså hur naivt och puckat det var av rektorn att tro att ett sådant intyg inte var förfalskat). Varje rast stod de allra tuffaste kidsen på skolan och glodde hånfullt på de andra barnen som befann sig utanför rutan, samtidigt som de bolmade på sina röda Marlboro och slängde ifrån sig randomiserade glåpord om de som befann sig inom skrik- och synavstånd från rökrutan. Ett anskaffande av status och helt krasst ett utövande av mobbing, som i och med rökrutans existens sanktionerades av skolledningen. (Just gotta love det naiva DDR-Sverige).

Ja, för det var ju så att det var de som rökte, snusade, söp, körde trimmade moppar, var halvkriminella, mobbade, slogs och/eller viktigast av allt: knullade runt (såhär i efterhand, haha.. oh, the irony!) som var de tuffa och coola. Som tjej behövde du inte uppfylla några av de här kriterierna så länge du var tillsammans med en kille som gjorde det. Då var du automatiskt cool. Dåtidens golddigger, med andra ord.

Själv klassades jag nog som en blandning av fina flickan och plugghästen. Som tur var så fanns det flera av oss plugghästar och man skulle lätt kunna säga att det var lågkonjunktur à la världsekonomin 2009 för tuffingarna när just jag gick på högstadiet. De var få till antalet - efter något år av dålig tillväxt - och inte tillräckligt trovärdiga för att kunna sälja in sig som det "tuffa gardet". De var bara sunkiga och letargiska. Rökrutan hade dessutom avskaffats 5 år tidigare och tuffingarna fick röka i smyg bakom en närliggande byggnad som i högstadiemun kallades "kattborgen". Tuffa tider för de tuffa, med andra ord. Som sagt, min högstadietid var nog mer en parentes i högstadiehierarkins historia, för bara några år senare var ordningen återställd igen och mig veterligen så är man fortfarande tuffast på skolan om man röker och super.

Jag brukar tänka på det där ibland. Hög status då, låg status nu .. och vice versa. För det var ju vi "plugghästar" som hade klarat oss bra 10 år senare (ja, jag var på återträffen!). Tuffingarna stod fortfarande i rökrutan. Fast den här gången utanför arbetsförmedlingen.

Om jag skulle kunna ge ett råd till dagens tuffingar i (den numer imaginära) rökrutan så skulle det vara Bill Gates ord.

"Be nice to the nerds. Chances are you'll end up working for one!"

Dagen har kommit

Den dagen har kommit då jag får se mig besegrad. Jag har nått gränsen. Nu måste jag dela med mig av eländet. Herregud.. Om jag kan lämna ett arv efter mig så måste jag göra det. Mina dejtingkatastrofer kan bara inte få passera till ogagn för eftervärlden, eller för all del inte heller för samtiden. Det är alltså dags att dela med sig. Kvinnor: lär av mina misstag. Män: läs, ta anteckningar och lär!

Mitt löfte till er alla blir "to keep it real" som Z* skulle ha sagt.

Spänn fast säkerhetsbältet. Nu börjar färden!


* en person ni kommer att få höra talas om framöver