Lamborghini

Jag och H skulle egentligen bara vara i Rom i fyra dagar, men jag bestämde mig för att stanna kvar lite längre än H. Efter viss övertalan så åkte jag upp till Bologna och hälsade på Francesco på hans familjs vingård. Det blev en del blötande och stötande eftersom vi inte talas vid så ofta. Mycket har hunnit hända för oss båda sedan vi senast sågs på daglig basis. Det var under 2002 - the good ol' days - som vi lärde känna varandra på HBS. Francesco är en typisk italienare uti minsta stereotypa detalj. Fast han har aldrig varit sliskig. Tja.. Åtminstone inte mot mig. Men då är vi nästan som syster och bror också.

Francesco ska alltid slå på stort. Bara för att jag är hans "sorella" betyder det inte att han inte vill impa. Jag hämtades i limo på flygplatsen och väl på the estates blev det en hel del vin- och skumpahinkande (för min del), alltför många cigaretter (för Francescos del) och en jävla massa skitsnack (för bådas vår del).

Francesco berättade om flickor han träffat de senaste åren. Om hur han fortfarande var singel och hade ordentligt svårt att träffa någon som var god nog och hur hans mamma börjat tjata efter barnbarn. Jag kunde inte annat än flina åt honom, Francesco; mammas lille gosse. Jag berättade om mina eskapader. Vi försökte ge varandra råd, vilket som vanligt visade sig vara helt omöjligt eftersom vi är barn av två olika världar. Vad som funkar i Italien skulle aldrig funka i Sverige och vice versa. Vi agreed to disagree och fortsatte fördöma varandras strategier i singeldjungeln och skrattade åt varandras dåliga dejt-historier.

En fantastisk vecka rundades av med en helgutflykt i provinsen med Joline bakom ratten i Francescos vita Lamborghini Countach.*

Jag flög hem med ett leende på läpparna, energidepåerna påfyllda och med tydliga instruktioner om vad som behövde göras åt Gentlemannen. Där var faktiskt jag och Francesco helt ense.


* Francesco är väl införstådd i min kukförlängarhypotes om män som har sportbilar och/eller kör bil snabbt. Hans försvar är att man inte kan köra långsamt om man äger en lamborghini och att bilarna funnits i familjen i flera generationer nu. Att man inte kan köra långsamt om man kör lamborghini är jag benägen att hålla med honom om, men beträffande generationsfaktorn upplyste jag honom om att storleken är genetiskt betingad, dvs går i arv. Det garvade han bara åt och sa att det kan ligga nåt i det för hans farfar kallades ju för "pene piccolo"..

Brandmannen - del 1

Brandmannen.

Shit vilken snygg kille. Vi träffades på fyllan, vilket bara gjorde honom ännu bättre, på alla sätt och vis. Han var trevlig, vältränad, stajlad och... ja, let's face it - brandman! Han var dessutom bara på besök i Stockholm över helgen. Jojo. An easy catch, med andra ord.

Uppmärksamt lyssnade jag på honom när han beskrev skillnaden mellan skumsläckare och kolsyresläckare. Hur kolsyresläckaren är bättre för brinnande elektronik, t.ex. en spis eller en dator och hur en skumsläckare sprutar mycket längre (hoho!) och därför är att föredra om man inte kan komma alltför nära själva branden. (Verkligen extremintressant som ni förstår, nja.. men som kallsnack är huvudregeln att anything goes så länge det inte är väder och vind eller din senaste maginfluensa).

- Mm.. Bra att veta, svarade jag i ett tappert försök att verka genuint intresserad och sippade vidare på min mojito.

Han hade kunnat prata om vad som helst. Jag var helt förtrollad. Jag kunde se hans mjuka, fina läppar forma ord som "rökutveckling" och "övertänt" och det enda jag kunde tänka var att han hade en övertänd brand att släcka i mina brallor och att jag ville kasta mig över honom och hångla upp den där inbjudande munnen.

Under pågående uppraggning hände det man alltid fasar över ska hända. Exet ramlade in på stället, Obaren, där vi befann oss. Inte nog med att Exet nu befann sig i samma lokal. Jag såg hur han med ett stort leende på läpparna tog fart mot vårt håll. Ingen möjlighet att fly. Fan. Jag ursäktade mig med att jag skulle pudra näsan och nästan sprang Exet till mötes för att brandmannen inte skulle hinna se honom - och vice versa.

- Hej Joline. Fan vad skönt att jag träffade dig.

- Öh, jaha...(?)

- Jag har lyckats tappa både plånbok och hemnycklar. Skulle jag kunna få sova hos dig inatt? (utan ett uns av ironi eller genans i rösten)

Jag kunde se på honom att han inte ljög och att det inte var ett despoförsök till att få sig ett ligg. Han visade inte ens en tillstymmelse till överförfriskning. Fan, jag tyckte synd om honom. Vi hade inga grudges och han var en vän i nöd. Han fortsatte förklara hur han inte lyckats få tag i en låssmed och jag bodde ju så nära Stureplan. Han ville inte vara till något besvär. Hans polare hade dragit vidare. Jag visste hur hans polare kunde vara på fyllan. Inte till någon hjälp eller nytta över huvud taget. Stupfulla, givetvis.

Mot allt bättre vetande - och med den totala insikten att det inte skulle bli fråga om något släckande av bränder den här natten - halade jag upp hemnycklarna och skickade hem honom till min säng.

Jag tittade upp i skyn och mumlade nåt om ironin av alla ironier, lommade sedan tillbaka till brandmannen som fortfarande var lika snygg. Vi hånglade. Vi hånglade som att vi vore tonåringar. Jag kände ett pirr i magen jag inte hade känt på väldigt lång tid. Vi bytte telefonnummer och skildes åt.

Väl hemma låg Exet och sov i min säng. Det var en bisarr känsla. Så ironiskt. En månad tidigare hade jag inget hellre önskat än att han skulle sova i min säng. Nu var situationen dock annorlunda. Jag lade mig sked bakom honom och höll om honom. Han höll om mig tillbaka. Han luktade gott. Allt vi gjorde den natten var att kramas.

Status nu och då

Såhär en bakissöndag blir jag lite nostalgisk. Om ni tillåter mig att bli lite lätt raljant skulle jag vilja flika in med följande tankar.

Jag är tillräckligt gammal för att ha fragmentariska minnen av rökrutans existens och sedermera upphörande på högstadieskolgården. För er som är för unga för att minnas så var rökrutan en ruta på skolgården där det var tillåtet för skolungdomar att röka om de hade ett intyg från sina föräldrar om att detta var okej. (Hur man måste vara funtad som förälder för att godkänna något sådant är en helt annan historia. Likaså hur naivt och puckat det var av rektorn att tro att ett sådant intyg inte var förfalskat). Varje rast stod de allra tuffaste kidsen på skolan och glodde hånfullt på de andra barnen som befann sig utanför rutan, samtidigt som de bolmade på sina röda Marlboro och slängde ifrån sig randomiserade glåpord om de som befann sig inom skrik- och synavstånd från rökrutan. Ett anskaffande av status och helt krasst ett utövande av mobbing, som i och med rökrutans existens sanktionerades av skolledningen. (Just gotta love det naiva DDR-Sverige).

Ja, för det var ju så att det var de som rökte, snusade, söp, körde trimmade moppar, var halvkriminella, mobbade, slogs och/eller viktigast av allt: knullade runt (såhär i efterhand, haha.. oh, the irony!) som var de tuffa och coola. Som tjej behövde du inte uppfylla några av de här kriterierna så länge du var tillsammans med en kille som gjorde det. Då var du automatiskt cool. Dåtidens golddigger, med andra ord.

Själv klassades jag nog som en blandning av fina flickan och plugghästen. Som tur var så fanns det flera av oss plugghästar och man skulle lätt kunna säga att det var lågkonjunktur à la världsekonomin 2009 för tuffingarna när just jag gick på högstadiet. De var få till antalet - efter något år av dålig tillväxt - och inte tillräckligt trovärdiga för att kunna sälja in sig som det "tuffa gardet". De var bara sunkiga och letargiska. Rökrutan hade dessutom avskaffats 5 år tidigare och tuffingarna fick röka i smyg bakom en närliggande byggnad som i högstadiemun kallades "kattborgen". Tuffa tider för de tuffa, med andra ord. Som sagt, min högstadietid var nog mer en parentes i högstadiehierarkins historia, för bara några år senare var ordningen återställd igen och mig veterligen så är man fortfarande tuffast på skolan om man röker och super.

Jag brukar tänka på det där ibland. Hög status då, låg status nu .. och vice versa. För det var ju vi "plugghästar" som hade klarat oss bra 10 år senare (ja, jag var på återträffen!). Tuffingarna stod fortfarande i rökrutan. Fast den här gången utanför arbetsförmedlingen.

Om jag skulle kunna ge ett råd till dagens tuffingar i (den numer imaginära) rökrutan så skulle det vara Bill Gates ord.

"Be nice to the nerds. Chances are you'll end up working for one!"