Dejtpreskription

I helgen, i min mobiltelefon så fanns han där. Ikväll när jag slog på tv:n så fanns han även där. Det var "Fotbollskväll" på tv och för en sekund så täcktes rutan av hans nuna. Brought back some memories.

Vi träffades första gången när han var 21 år. Jag något äldre. Vi umgicks ett tag och han var väldigt förtjust i mig då men jag var mest smickrad. En genomtrevlig och skarp kille med farligt vältränad kropp. Det var väldigt lockande, men jag avböjde. Några år senare möttes vi av en slump igen. Han var fortfarande väldigt förtjust och jag var fortfarande mest smickrad men behövde bekräftelsen. Under några veckors tid tränade vi ihop, käkade ihop och hade det bara riktigt trevligt. Jag visste inte riktigt vad han hade för avsikter men utgick från att han precis som jag var ute efter lite kravlös bekräftelse och trevligt umgänge. Inte nödvändigtvis förenat med snusk.

Hursomhaver. Det gick som det gick. En sen kväll hånglade han upp mig på sin soffa, han slängde upp mig på sängen och utförde helt a-okay oralsex. Han svettades som en gris på ryggen vilket förstörde det hela en aning för mig (var skulle jag placera mina händer? Hans rygg var täckt av klistersvett..) men inte tillräckligt för att det skulle sabba hela upplevelsen. Jag återgäldade inte den utförda tjänsten men Fotbollsproffset var så fokuserad på att tillfredsställa mig att han knappt märkte att han blev utan (kravlöst på riktigt!).

Han var - och är - en sån otroligt omhändertagande kille och egentligen så rätt på alla sätt. Men det var något med hans kroppsdoft som fick mig helt off. Den repellerade mig totalt. Ju mer jag insöp den, desto mer illa mådde jag. Som en nygravid kvinna som tvingas gå genom Feskekörka ungefär.

Och värre skulle det bli.. När jag lånade hans toalett efter sexet så kom dödsstöten. I samma stund som jag placerade min nakna lekamen på toalettsitsen slog en urinodör emot mig. Jag kunde inte tro mina näsborrar. Vilken tämligen fräsch och angelägen kille undlåter att grundligt rengöra badrummet inför ett planerat dambesök? Toaletten var fullkomligt ingrodd av piss. Jag klädde på mig och promenerade hem, fullkomligt genomäcklad. Killar: om ni bara hinner städa ett rum inför dejten, satsa all energi på ett fräscht badrum. (Hinner ni, ta sedan köket!) Jag känner kvinnor som inte behöver se mer än en mans - eller kvinnas - badrum för att veta om det är värt att ödsla energi. Är badrummet ofräscht är killen ofräsch. As simple as that. Ett förhållningssätt jag skriver under på, vilken dag som helst.

Redan när Fotbollsproffset avskedspussade mig i trapphuset funderade jag på hur jag skulle kunna krångla mig ur den här oredan. Jag fegade mig ur och skickade ett sms några dagar senare där jag förklarade att jag aldrig menat att bli mer än hans vän. Han blev missnöjd men klistrade på en god min.

Två veckor senare satt jag på tunnelbanan på väg hem från en fullkomligt usel dejt* då Fotbollsproffset sms:ade och sa att han tappat sina hemnycklar och behövde någonstans att sova. (Hört den förut..?) Jag förklarade att vi inte hade den sortens relation, men han var full och hans sms-tumme urartade en aning där budskapet gick från att beskriva sina känslor för mig till vilken hemsk människa jag var. Det var en osammanhängande gröt av elakheter som lång väg osade sårade känslor lika mycket som hans badrum stank piss. Efter det var det kalla handen från hans sida. Tills i lördags natt.

Jag väcktes klockan fyra på natten av en ilsken mobilsignal. Fotbollsproffset har nog aldrig varit fullare och det gick inte att höra vad han sa. Tveksamt ens om han visste vem han ringt. Fascinerande dock att han sparat mitt nummer. Jag hade inte sparat hans.

Det fick mig att fundera över dejtpreskription. Hur lång är den egentligen? Hur lång tid löper innan man känner sig redo att radera gamla dejter och ex ur sitt liv - och sin mobil? Min dejtpreskription ligger på nånstans mellan 1 dag och 4 år. Fotbollsproffset preskriberades efter 3 veckor.




* Mer om Snusomanen - dejtpreskription 1 vecka - vid ett senare tillfälle.

Sexkarma

I någon newagig, flummig bok som handlade om positiv energi stod det en del om karma. Det stod att ett litet uns energi från varenda sate man haft sex med fastnar i ens eget energifält och stannar där för evigt. Stora förmaningar alltså att välja sängpartners med omsorg för att hålla sin egen karma intakt. (Någonstans här slängde jag boken i papperskorgen).

Nu vet jag inte om jag tror på karma i något annat avseende än i sammanhanget "som man sår får man skörda" men erkänn att tanken är skrämmande. Alla har vi väl haft sex med människor vi helst vill glömma.

Mitt lägsta sexuella lågvattenmärke är "Biffen". En kille som en gång i tiden varit rejält biffig. De senaste åren hade han dock spenderat mer tid i baren än på gymmet och den tidigare vältränade kroppen hade förvärvat ett antal trivselkilon som fick vågen att precis tippa över 100 pannor. Han var en rocker som brukade skicka sms när han rökt på. En kille i avsaknad av både karta och kompass. För att inte tala om stil. Knappast något pojkvänsmaterial. Inte på ljusårs avstånd.

Jag tyckte han var lite snygg och vi hamnade hemma hos mig efter en utekväll. Han var lite för full för att alla delar av honom skulle vara alerta. Jag tror inte det hade gjort närmast någon skillnad om han varit mer potent än han var. Den här killen hade en energinivå som en sengångare. Likaså i sängen. Två juck och en suck, typ. Hans största utmaning under sexet var att inte somna (vilket vi sedan tidigare vet kan hända även den bästa!) och min var inte krossas under hans 100 pannor.

Några veckor senare hade vi sex igen och det var precis lika dåligt som första gången. Fuck me badly once shame on you, fuck me badly twice shame on me och allt det där. Jag har aldrig varit så övertygad om att jag smittats av en könssjukdom som efter den gången. Biffen må ha haft alla andra skabbiga attribut men någon könssjukdom hade han faktiskt inte. Han förblir dock den sexpartner jag allra mest vill glömma.

Brandmannen - del 2

Brandmannen och jag pratade i telefon varje dag i två veckor innan vi äntligen bestämde oss för att återförenas i huvudstaden. Han skulle hälsa på mig över en helg och allt kändes fantastiskt. Mellan oss hade vi lyckats bygga upp en kemi som nästan gick att ta på. Varenda gång jag hörde hans röst så pirrade det i hela kroppen. Jag hade verkligen blivit förälskad över telefonen och av det fragmentariska minne jag hade av honom den där kvällen på Obaren, två veckor tidigare.

När han steg av tåget och stod framför mig på perrongen så kunde jag bara tänka på hur otroligt snygg han var. Ett sånt makalöst fint leende och en ruskigt vältränad kropp. Muskulös. Bredaxlad. Stark.

Ganska snart blev det lika tydligt att han inte var lika härlig utan alkohol i kroppen - eller i vart fall utan alkohol i min kropp. Han var så genomgående tråkig. Så tillrättalagd. Så snusförnuftig. Så gubbig. Det var precis som att det var en helt annan person än den där ljuvlige unge mannen jag mindes. När jag dessutom såg de grå håren vid hans tinningar så visste jag att det var helt kört.

Efter en god middag och urbota trista konversationer lika följsamma som sammet mot sandpapper, så hamnade vi till slut i sovrummet. Kanske kunde vi klicka där på ett sätt som kunde sippra ut i resten av vår samvaro.

Vi började smeka av varandra kläderna. Kyssar, smek och en stegrande lust. Jag lät mina fingrar närma sig hans gylf. Jag knäppte upp och lät handen glida ner innanför kalsongerna... Med tanke på hur välutrustad brandmannen var i övrigt, så var det i det närmaste en chock att upptäcka vad som dolde sig under kläderna. Närmare bestämt ingenting! Jag kände efter med handen en andra gång för att försäkra mig om att jag verkligen inte missat nåt där nere. Nej, det hade jag inte. Han var faktiskt så liten. Jag kände att han var hård. Eller, så hård som en sån liten snopp kan bli, vill säga. Det var så illa att jag fick känna efter med handen om det var ett finger eller snoppen han stoppat in i mig. Stackarn satte igång att jucka frenetiskt. Han blev svettig, han blev tung och jag tänkte att det var riktigt tragiskt hur dåligt sex faktiskt kunde vara. Eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att hålla på nån längre stund om det här var vad som stod på menyn så satte jag igång att fejka att jag njöt och jag sa åt honom att inte hålla tillbaka.

Killar jag är ledsen, men när en tjej säger åt er att hon inte vill att du väntar på att hon ska komma innan du själv kommer, så vill hon bara ha det överstökat. Plain and simple. Det handlar inte om att vi är så altruistiska att vi vill att ni ska komma för att vi tänder på det eller för att vi unnar er det. Det handlar om att vi unnar oss att inte behöva stå ut med dåligt sex en sekund för länge. Har det gått så långt att hon ber dig komma så snart du bara kan så ska du inte lägga en sekund på hennes njutning. Den största tjänsten gör du henne faktiskt om du kan avsluta asap.

Det är fullständigt emot mina principer egentligen, men jag fejkade att jag njöt och ett, tu, tre så var det överstökat. Ibland är effektivisering a och o. När jag stod i duschen under det strilande vattnet funderade jag över hur jag skulle kunna komma ur den här situationen. Mardrömsscenariot vore ju att hans känslor tog fart. Det skulle göra det hela så himla mycket jobbigare. Jag bestämde mig därför för att tråka ut honom så pass att han skulle tappa allt intresse för mig. Följaktligen spenderade jag en hel lördag åt att dra torra skämt och att inte intressera mig ett dugg för hans person. Rätt elakt egentligen, men vad hade jag för alternativ? Brandmannens tåg avgick inte förrän söndag eftermiddag vilket innebar att det inte gick att tacka för sig. Tills vidare var jag fast med honom och hans minisnopp.

Jag må vara hård (utan tvekan hårdare än brandmannen i alla fall) men jag kände faktiskt inte för att knäcka hans ego genom att nobba honom morgonsex när hans lille (konstpaus) soldat ändå stod givakt morgonen därpå. Jag bjöd honom alltså på ett litet mercyfuck. Inte bara för hans skull, utan också för min egen och för att jag skulle veta att jag hade gjort allt i min makt för att framkalla sexvirtuosen inom honom och för att bekräfta att sexet hade varit så dåligt som jag mindes från kvällen innan. Det var det. Till och med sämre. Mitt ointresse gick inte att dölja och det lilla intresse brandmannen kan ha haft kvar efter den avslagna lördagen stendog garanterat efter min kommentar om att han skulle skynda på att komma eftersom jag höll på att få andnöd under hans stora kroppshydda.

Vi åt frukost ihop och jag kollade på klockan otaliga gånger medan han sörplade i sig sitt kaffe. Kanske skulle jag hinna med en sväng förbi gymmet också innan jag skulle upp en sväng på kontoret.

Jag följde honom till centralen och efter några torra artighetsfraser skildes vi åt på perrongen. En hastig kram. Vi visste båda två att vi skulle aldrig höras igen. Han kunde inte stiga på tåget snabbt nog. I ögonvrån noterade jag hur en tjej på tåget inte kunde låta bli att spana in honom. Jag förstod. Det hade jag också gjort bara några veckor innan. Till och med bara två dagar innan. Dock inte längre.

Med slående symbolik och till tonerna av Veronica Maggios "Dumpa mig" promenerade jag med ett stort leende på läpparna iväg i riktning mot gymmet. Precis likt många killar med små snoppar säkert också gjorde en solig söndagseftermiddag. Jag gjorde en mental anteckning om att en övertränad kille kompenserar för något. Det behöver inte vara, men kan mycket väl vara en liten snopp. Har man en liten snopp fyller man istället på machokontot medelst muskelkontot (vilket inte helt, men nästan likställs med mc-kontot, stor-läskig-kamphund-kontot och köra-bil-snabbt-kontot). Jag har flera gånger grubblat över den där kukförlängarstrategin. Fattar inte killar att snoppen ser ännu mindre ut i förhållande till en i övrigt stor kroppshydda..?


För ett tag sedan fick jag veta att brandmannen strax efter vår sejour gått tillbaka till sitt ex och att de förra månaden blivit föräldrar till en liten pojke. Jippie! Precis vad världen behövde. Ytterligare en kille med minisnopp. Att storleken på snoppen är genetiskt betingad är åtminstone för mig ett faktum efter eget uppställd empiri.* Men mer om det vid ett senare tillfälle..


* Historien om Bröderna B

Fuckfacet - Big sex-no-no

Det här blogginlägget är inget för den lättstötte!

Jag kanske inte skulle skriva det här inlägget egentligen.. (vilket troligtvis kommer bli en stående replik i den här bloggen) men den nervsvage och pryde är härmed varnad. Here we go.

Det finns saker i sängen som - givetvis hypotetiskt och teoretiskt - gör en jävligt kåt. Lite dirtytalk, stönanden, en kåt blick, fingrar som borrar sig in i ens hud, kanske även en och annan spankande hand i stundens hetta.. Men något jag aldrig förstått mig på är det s.k. fuckfacet.

För er oinitierade så är ett fuckface de livliga, utan motstycke, ansiktsuttryck som vissa män - säkert kvinnor också men deras har jag dock inte sett - hänger sig åt i stundens hetta, antingen 1) för att han inte kan hjälpa det, och/eller 2) för att han tror att hans sexpartner blir upphetsad av att se hur mycket han själv njuter. Upplysning: vi blir jävlar i min låda inte uppkåtade av det!

Nu menar jag inte att det är totalförbjudet att visa sin njutning i ansiktet. Tvärtom, det är fullkomligt i sin ordning och jag förespråkar mer än gärna lite hälsosamma ohämningar. Det jag talar om är de där killarna som helt utan någon form av besinning börjar vanställa sina ansiktsdrag så till den milda grad att man börjar undra om det är något anfall på gång. - Var är adrenalinsprutan?!

Vissa killar jag varit med har hållit på och åmat sig med sina förvridna ansiktsuttryck och flimrande ögonlock så till den milda grad att jag nödgats se bort eller stänga ögonen och fantisera om något sexigare för att jag inte ska förlora min "hard on". (Jag har stundtals börjat fantisera om att dra örngottet över huvudet på vederbörande). Värst är det när man efter ett visst mått av ansträngning är på väg att komma och killen tror att "nu jävlar ska jag hjälpa henne på traven" och sätter igång och kåtar upp sig - och mig tror han - med sitt fuckfacegrimaserande och så är orgasmen ett minne blott. Åh, fy fan. Det har varit gånger då jag velat bitchslappa upp fanskapet och fråga vad i helvete han håller på med.

Många gånger har det varit stört, helt, totalt, omöjligt att kunna komma på grund av detta. "Många gånger" är kanske en överdrift. Ofta blir det ju inte så många fler ligg med en veritabel fuckfaceestradör, det säger sig ju liksom självt. Har man dessutom en gång bokmärkt sig som ett fuckface i minnesbanken på mig så kan det få hela sexlivet att spåra ur permanent och då är det lika bra att lägga ner verksamheten på stående fot. Likvidera. Gå vidare. (Faktum är att mitt senaste ex till mitt stora förtret hade den här böjelsen och att det - samt andra saker - påverkade vårt sexliv negativt rådde det inga tvivel om, men mer om Fuckfejset vid annat tillfälle). Det finns många sex-no-no's men fuckfacet är nog fanimig det värsta.

Vad finns det för andra sex-no-no's?

Om: att älska utan kärlek

Hur ofta ska man träffa sin älskare egentligen, kan man fråga sig.

Det gäller att hitta den där rätta balansen mellan "inte så ofta att det stjäl tid från vänner och andra intressen" (som man förhoppningsvis har) och "inte så sällan att man hinner dö av kåtslag mellan gångerna".

Det finns förstås också en annan viktig faktor att väga in när det gäller frekvensen. Man får inte ses så pass ofta att det börjar kännas som en parrelation, för då är det lätt att autopiloten kickar in och bekvämlighetsfaktorn i umgänget börjar skicka falska röksignaler om förekomsten av kärlek. Pass-opp på sånt! Ett varningstecken på att ni träffas för ofta är om din älskares/älskarinnas bohag successivt börjat flytta in i ditt hem, eller vice versa. T.o.m. en sån futil detalj som att ha tandborstar hos varandra är för mycket revirpinkande för en sexrelation, hur praktiskt det än må vara att slippa ta med sig tandborsten när ni ändå ses så frekvent.

Givetvis ska man vara goda vänner. Jag är av åsikten att man snarast bör vara goda vänner för att få det att funka. Även en sexrelation bygger på tillit och respekt, precis som en kärleksrelation. Det är väldigt utlämnande att vara så intim med en person så det krävs att man hittar en person det verkligen funkar med.

Jag och Gentlemannen funkar väldigt bra. Vi har båda varit tydliga med att vi inte är ute efter varandras kärlek. Vi visar varandra väldigt stor respekt när vi ses. Vi pratar om jobb, vänner och allt möjligt annat. Även fast vi bara ses för sexet så får det aldrig kännas som att det bara är av den anledningen vi ses. (Det är inte meningen att det ska kännas tacky). Vi ger varandra alltid tid och utrymme hos och för varandra. Även närhet i form av kramar och pussande. Men ingen kärlek.

Att vi varit ifrån varandra ett tag nu är uppenbart. Det brukar alltid börja med ett sms, sedan ett telefonsamtal, sedan en lunch där vi bestämmer när vi ska ses nästa gång. Tidigare ikväll fick jag ett Gentlemanna-sms. "Lunch imorgon?"

Zzznarkzex

Efter några månader av riktigt långa dagar på kontoret och på springande fot (en del av jobbet är att inte vara på jobbet) så har jag nu äntligen rott iland ett av de större projekten jag haft för en kund. Av naturliga skäl kan jag inte gå in på detaljer om arbetets innehåll - dels av sekretesskäl, dels med anledning av att jag önskar fortsätta vara inkognito på denna blogg - men vad jag kan säga är att jag är riktigt, riktigt (!) nöjd nu. Jag har gjort ett gediget och redigt jobb (som Chefen skulle ha sagt) som jag kan vara ordentligt stolt över. Kunden har redan hintat om möjlighet till större projekt och det här jobbet har funkat som en katalysator för nästa steg i karriären. Ja, situationen är mycket tillfredsställande skulle man nog kunna säga..

Och apropå att tillfredsställa. Jag mötte upp med Gentlemannen i veckan. Gud välsigne den unge mannen som verkligen går in för saker och ting, så att säga. Låt mig till mitt försvar inledningsvis bara säga att jag har haft en riktigt hektisk sista vecka med kunden med långa dagar och väldigt lite sömn. Vad som hände kanske är lite mer begripligt mot den bakgrunden.

Gentlemannen hade bemödat sig med att laga en skaldjursrisotto med tillhörande sallad, korkat upp en finare pava vin och tänt på ett ungefär 37 värmeljus i sin våning "dejten" till ära. Jag släntrade in sisådär vid halv åtta på kvällen, direkt från jobbet. Mat och vin slank ner och konversationerna - som alltid är trevliga - övergick senare till horisontalläge, som sig liksom bör med en älskaRRRRe.

Jag hade nog missbedömt min energinivå en aning. Efter två glas vin hade jag redan börjat känna mig lite slirig. Inget konstigt med det i sig förutom att lite sömn + vin hade en effekt på mig som hade gjort John Blund avundsjuk.

Mitt under pågående akt - i den klassiska missionären - tar jag mig, vad jag skulle vilja beskriva som en ofrivillig tupplur. Jag vaknar upp vad jag misstänker är några sekunder senare, av att min andhämtning blivit ordentligt tung. Gentlemannen är fortfarande igång och har inte märkt något. Inget skumt med en tung andhämtning under sexakten ju - ja, så länge man inte börjar snarka då vill säga. Jag kämpar upp ögonlocken för att inte falla i mikrosömn igen, men minuten senare är det jag som totaldäckar och en okänd tidsrymd senare vaknar av ett slags grymtande läte - en snarkning. Min egen!

Åh herregud vilken pik till en frustande och bemödande man. Jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till mansgris; kvinnosugga. Gentlemannen som är sänghalmens Zlatan, om han märkte nåt, visade inga tecken på att ha förstått eller tagit illa upp. Det är vad jag kallar en riktig gentleman!

Om: snopparna mellan mina lakan

När jag, likt en duktig hemmafru, idag stod och manglade lakan så noterade jag ett riktigt i-landsproblem. Det är stört omöjligt att få sina lyxiga och sparklingvita satinlakan helt veckfria! Lyckas man med stor möda få dem släta och fina så fuckas allt upp av att det inte blir slätt när man slutligen rullar ihop dem. Det finns alltid något underliggande tyglager som knölat ihop sig.

När jag stod där och misslyckades med att generera hemmafruelig perfektion så slog det mig hur det där knöliga lakanet var slående likt en snopp. Konturerna av de underliggande knölvecken liknade ådrorna på en manslem. Jag drog med handen över lakanet för att försöka släta ut vecken från utsidan men det var förstås omöjligt.

Osökt vandrade mina tankar iväg till alla de snoppar jag sett sedan sexdebuten i tonåren. Osökt började jag även undra var jag har den där svarta boken jag fört noteringar och sexuella betygsättningar i. I boken har jag fört statistik över killarnas snoppstorlekar på skalan XS-XL. Fånigt förstås, men fantastiskt rolig sysselsättning.

Många tjejer brukar säga att snoppen är ful men jag kan inte hålla med. Jag är väldigt fascinerad av dess varierade utseende från kille till kille i längd, tjocklek, form och färg. Så länge den är hel, ren, frisk, välansad och vet sin plats inne i en kvinna; ja då spelar det mig faktiskt ingen roll hur den ser ut. Men sure, jag ska erkänna att jag gillar de lite större snopparna. Jag håller mig helst i spektrat M-L och de flesta jag varit med har varit M+, tack gode gud. Hur tragiskt det än låter så skulle jag inte kunna vara tillsammans en längre tid med en kille som var underutrustad. Helt enkelt för att sex är viktigt för mig och jag inte kan leva i en relation där sexet inte är fantastiskt.

Att storleken inte har någon betydelse för hur skönt sexet är utan att det är vad man gör med den som är avgörande är ren smörja. Låt oss döda den myten en gång för alla! Jag är ledsen å era vägnar, killar med små snoppar, det är jag verkligen, men storleken har betydelse. Jag känner inte en enda tjej som sagt att hon föredrar små snoppar. Det skulle möjligtvis kunna vara i sammanhanget analsex då förstås - vilket är i princip omöjligt med en mer välutrustad man, men i övrigt har jag aldrig hört det sägas. Jag hoppas dock att det finns många tjejer där ute som är nöjda med eller rentutav föredrar de mindre snopparna, men jag är inte en av dem.

Till veckan ska jag bädda sängen med mina lyxlakan för då ska jag ha en dejt med min älskare. Ja, jag har en älskare. Gentlemannen. Han är L* och helt fantastiskt underbar i sängen. Top notch. Men å andra sidan, det är ju jag med..


Tills nästa gång: Big Noise From Winnetka.


* Som i storleken Large.

Blåljuskarlar

Jag måste erkänna en sak. Vissa av kvinnors sexuella preferenser och låt oss säga faiblesser vad gäller män, är i sanning rejält primitiva. Ta exempelvis det proportionslösa suget efter poliser, läkare och brandmän. - Jag är övertygad om att de kvinnliga läsarna precis fick ett litet leende på läpparna. Mm, just det. Kom igen nu.. Snap out of it, girls!

Det är rätt pinsamt egentligen när man tänker efter. För tänk så ohälsosamt enkelt det är för en man att plocka enkla och snabba bonuspoäng hos en tjej. Svida bara om till vit läkarrock, orange overall eller en outfit med ett pistolhölster så har du långt mer än en handfull kvinnor som kissar ner sig av upphetsning. Karlarna behöver inte ens vara i funktionsdugligt skick. Deras attraktionskraft multipliceras ex officio med minst 10 oavsett utgångspunkt. Jag är övertygad om att majoriteten av alla brandmän skaffat sig detta yrke för att kunna förvandlas till högvilt bland kvinnsen. För ärligt talat, om du får välja mellan en snygg kille och en snygg brandman, visst väljer du brandmannen? Det finns nåt så tramsigt sexigt över just brandmän.

Min gode vän Johan har flera gånger frågat mig vari fascinationen ligger för män i dessa yrkeskategorier. Jag brukar få nåt drömskt i blicken och konstatera att han ändå inte skulle förstå om jag försökte förklara. Faktum är att jag nog inte riktigt fattat grejen själv så hur skulle jag kunna göra det begripligt för en heterosexuell man? Ska man tvunget sammanfatta det till en mening så är det helt enkelt bara så ruskigt hett med en man som räddar liv varje dag! (Som ett led i tesen att han då även kan ta hand om mig och våra avkommor. Ja, jag sa ju att det var en väldigt primitiv fetisch!)

Anledningen till att jag fått frågan mer än en gång av J är kanske inte så konstig. Under en period hade jag nämligen vad vi kan kalla en blåljusfetisch. Jag hade fått för mig att endast en man ur någon av dessa tre yrkeskategorier var bra nog. (Till vad var dock något diffust och allmänt höljt i dunkel, men troligtvis till sex).

Under mitt insamlande av data för min hypotes om blåljuskarlar som extra eftertraktansvärda så har jag kommit fram till att det enda som yrkeskategorierna egentligen har gemensamt är just att de räddar liv. Annars skiljer de sig åt ganska dramatiskt. Kort sammanfattning nedan.

Läkaren är intelligent men såväl sexuellt som socialt något av en eftersläntrare. Polisen är helt okej men inte så sällan mer kåt på sin egen makt än på dig, tyvärr. Brandmannen är den som är mest macho och som därför i högst grad använder sitt yrke som en kukförlängare.

Min digra (host-host) erfarenhet säger att de killar som är mest macho - till sätt eller kroppshydda - alltid kompenserar för diverse tillkortakommanden. Tyvärr oftast ett alldeles för bokstavligt tillkortakommande...