Brandmannen - del 2

Brandmannen och jag pratade i telefon varje dag i två veckor innan vi äntligen bestämde oss för att återförenas i huvudstaden. Han skulle hälsa på mig över en helg och allt kändes fantastiskt. Mellan oss hade vi lyckats bygga upp en kemi som nästan gick att ta på. Varenda gång jag hörde hans röst så pirrade det i hela kroppen. Jag hade verkligen blivit förälskad över telefonen och av det fragmentariska minne jag hade av honom den där kvällen på Obaren, två veckor tidigare.

När han steg av tåget och stod framför mig på perrongen så kunde jag bara tänka på hur otroligt snygg han var. Ett sånt makalöst fint leende och en ruskigt vältränad kropp. Muskulös. Bredaxlad. Stark.

Ganska snart blev det lika tydligt att han inte var lika härlig utan alkohol i kroppen - eller i vart fall utan alkohol i min kropp. Han var så genomgående tråkig. Så tillrättalagd. Så snusförnuftig. Så gubbig. Det var precis som att det var en helt annan person än den där ljuvlige unge mannen jag mindes. När jag dessutom såg de grå håren vid hans tinningar så visste jag att det var helt kört.

Efter en god middag och urbota trista konversationer lika följsamma som sammet mot sandpapper, så hamnade vi till slut i sovrummet. Kanske kunde vi klicka där på ett sätt som kunde sippra ut i resten av vår samvaro.

Vi började smeka av varandra kläderna. Kyssar, smek och en stegrande lust. Jag lät mina fingrar närma sig hans gylf. Jag knäppte upp och lät handen glida ner innanför kalsongerna... Med tanke på hur välutrustad brandmannen var i övrigt, så var det i det närmaste en chock att upptäcka vad som dolde sig under kläderna. Närmare bestämt ingenting! Jag kände efter med handen en andra gång för att försäkra mig om att jag verkligen inte missat nåt där nere. Nej, det hade jag inte. Han var faktiskt så liten. Jag kände att han var hård. Eller, så hård som en sån liten snopp kan bli, vill säga. Det var så illa att jag fick känna efter med handen om det var ett finger eller snoppen han stoppat in i mig. Stackarn satte igång att jucka frenetiskt. Han blev svettig, han blev tung och jag tänkte att det var riktigt tragiskt hur dåligt sex faktiskt kunde vara. Eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att hålla på nån längre stund om det här var vad som stod på menyn så satte jag igång att fejka att jag njöt och jag sa åt honom att inte hålla tillbaka.

Killar jag är ledsen, men när en tjej säger åt er att hon inte vill att du väntar på att hon ska komma innan du själv kommer, så vill hon bara ha det överstökat. Plain and simple. Det handlar inte om att vi är så altruistiska att vi vill att ni ska komma för att vi tänder på det eller för att vi unnar er det. Det handlar om att vi unnar oss att inte behöva stå ut med dåligt sex en sekund för länge. Har det gått så långt att hon ber dig komma så snart du bara kan så ska du inte lägga en sekund på hennes njutning. Den största tjänsten gör du henne faktiskt om du kan avsluta asap.

Det är fullständigt emot mina principer egentligen, men jag fejkade att jag njöt och ett, tu, tre så var det överstökat. Ibland är effektivisering a och o. När jag stod i duschen under det strilande vattnet funderade jag över hur jag skulle kunna komma ur den här situationen. Mardrömsscenariot vore ju att hans känslor tog fart. Det skulle göra det hela så himla mycket jobbigare. Jag bestämde mig därför för att tråka ut honom så pass att han skulle tappa allt intresse för mig. Följaktligen spenderade jag en hel lördag åt att dra torra skämt och att inte intressera mig ett dugg för hans person. Rätt elakt egentligen, men vad hade jag för alternativ? Brandmannens tåg avgick inte förrän söndag eftermiddag vilket innebar att det inte gick att tacka för sig. Tills vidare var jag fast med honom och hans minisnopp.

Jag må vara hård (utan tvekan hårdare än brandmannen i alla fall) men jag kände faktiskt inte för att knäcka hans ego genom att nobba honom morgonsex när hans lille (konstpaus) soldat ändå stod givakt morgonen därpå. Jag bjöd honom alltså på ett litet mercyfuck. Inte bara för hans skull, utan också för min egen och för att jag skulle veta att jag hade gjort allt i min makt för att framkalla sexvirtuosen inom honom och för att bekräfta att sexet hade varit så dåligt som jag mindes från kvällen innan. Det var det. Till och med sämre. Mitt ointresse gick inte att dölja och det lilla intresse brandmannen kan ha haft kvar efter den avslagna lördagen stendog garanterat efter min kommentar om att han skulle skynda på att komma eftersom jag höll på att få andnöd under hans stora kroppshydda.

Vi åt frukost ihop och jag kollade på klockan otaliga gånger medan han sörplade i sig sitt kaffe. Kanske skulle jag hinna med en sväng förbi gymmet också innan jag skulle upp en sväng på kontoret.

Jag följde honom till centralen och efter några torra artighetsfraser skildes vi åt på perrongen. En hastig kram. Vi visste båda två att vi skulle aldrig höras igen. Han kunde inte stiga på tåget snabbt nog. I ögonvrån noterade jag hur en tjej på tåget inte kunde låta bli att spana in honom. Jag förstod. Det hade jag också gjort bara några veckor innan. Till och med bara två dagar innan. Dock inte längre.

Med slående symbolik och till tonerna av Veronica Maggios "Dumpa mig" promenerade jag med ett stort leende på läpparna iväg i riktning mot gymmet. Precis likt många killar med små snoppar säkert också gjorde en solig söndagseftermiddag. Jag gjorde en mental anteckning om att en övertränad kille kompenserar för något. Det behöver inte vara, men kan mycket väl vara en liten snopp. Har man en liten snopp fyller man istället på machokontot medelst muskelkontot (vilket inte helt, men nästan likställs med mc-kontot, stor-läskig-kamphund-kontot och köra-bil-snabbt-kontot). Jag har flera gånger grubblat över den där kukförlängarstrategin. Fattar inte killar att snoppen ser ännu mindre ut i förhållande till en i övrigt stor kroppshydda..?


För ett tag sedan fick jag veta att brandmannen strax efter vår sejour gått tillbaka till sitt ex och att de förra månaden blivit föräldrar till en liten pojke. Jippie! Precis vad världen behövde. Ytterligare en kille med minisnopp. Att storleken på snoppen är genetiskt betingad är åtminstone för mig ett faktum efter eget uppställd empiri.* Men mer om det vid ett senare tillfälle..


* Historien om Bröderna B

Zzznarkzex

Efter några månader av riktigt långa dagar på kontoret och på springande fot (en del av jobbet är att inte vara på jobbet) så har jag nu äntligen rott iland ett av de större projekten jag haft för en kund. Av naturliga skäl kan jag inte gå in på detaljer om arbetets innehåll - dels av sekretesskäl, dels med anledning av att jag önskar fortsätta vara inkognito på denna blogg - men vad jag kan säga är att jag är riktigt, riktigt (!) nöjd nu. Jag har gjort ett gediget och redigt jobb (som Chefen skulle ha sagt) som jag kan vara ordentligt stolt över. Kunden har redan hintat om möjlighet till större projekt och det här jobbet har funkat som en katalysator för nästa steg i karriären. Ja, situationen är mycket tillfredsställande skulle man nog kunna säga..

Och apropå att tillfredsställa. Jag mötte upp med Gentlemannen i veckan. Gud välsigne den unge mannen som verkligen går in för saker och ting, så att säga. Låt mig till mitt försvar inledningsvis bara säga att jag har haft en riktigt hektisk sista vecka med kunden med långa dagar och väldigt lite sömn. Vad som hände kanske är lite mer begripligt mot den bakgrunden.

Gentlemannen hade bemödat sig med att laga en skaldjursrisotto med tillhörande sallad, korkat upp en finare pava vin och tänt på ett ungefär 37 värmeljus i sin våning "dejten" till ära. Jag släntrade in sisådär vid halv åtta på kvällen, direkt från jobbet. Mat och vin slank ner och konversationerna - som alltid är trevliga - övergick senare till horisontalläge, som sig liksom bör med en älskaRRRRe.

Jag hade nog missbedömt min energinivå en aning. Efter två glas vin hade jag redan börjat känna mig lite slirig. Inget konstigt med det i sig förutom att lite sömn + vin hade en effekt på mig som hade gjort John Blund avundsjuk.

Mitt under pågående akt - i den klassiska missionären - tar jag mig, vad jag skulle vilja beskriva som en ofrivillig tupplur. Jag vaknar upp vad jag misstänker är några sekunder senare, av att min andhämtning blivit ordentligt tung. Gentlemannen är fortfarande igång och har inte märkt något. Inget skumt med en tung andhämtning under sexakten ju - ja, så länge man inte börjar snarka då vill säga. Jag kämpar upp ögonlocken för att inte falla i mikrosömn igen, men minuten senare är det jag som totaldäckar och en okänd tidsrymd senare vaknar av ett slags grymtande läte - en snarkning. Min egen!

Åh herregud vilken pik till en frustande och bemödande man. Jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till mansgris; kvinnosugga. Gentlemannen som är sänghalmens Zlatan, om han märkte nåt, visade inga tecken på att ha förstått eller tagit illa upp. Det är vad jag kallar en riktig gentleman!