Zzznarkzex

Efter några månader av riktigt långa dagar på kontoret och på springande fot (en del av jobbet är att inte vara på jobbet) så har jag nu äntligen rott iland ett av de större projekten jag haft för en kund. Av naturliga skäl kan jag inte gå in på detaljer om arbetets innehåll - dels av sekretesskäl, dels med anledning av att jag önskar fortsätta vara inkognito på denna blogg - men vad jag kan säga är att jag är riktigt, riktigt (!) nöjd nu. Jag har gjort ett gediget och redigt jobb (som Chefen skulle ha sagt) som jag kan vara ordentligt stolt över. Kunden har redan hintat om möjlighet till större projekt och det här jobbet har funkat som en katalysator för nästa steg i karriären. Ja, situationen är mycket tillfredsställande skulle man nog kunna säga..

Och apropå att tillfredsställa. Jag mötte upp med Gentlemannen i veckan. Gud välsigne den unge mannen som verkligen går in för saker och ting, så att säga. Låt mig till mitt försvar inledningsvis bara säga att jag har haft en riktigt hektisk sista vecka med kunden med långa dagar och väldigt lite sömn. Vad som hände kanske är lite mer begripligt mot den bakgrunden.

Gentlemannen hade bemödat sig med att laga en skaldjursrisotto med tillhörande sallad, korkat upp en finare pava vin och tänt på ett ungefär 37 värmeljus i sin våning "dejten" till ära. Jag släntrade in sisådär vid halv åtta på kvällen, direkt från jobbet. Mat och vin slank ner och konversationerna - som alltid är trevliga - övergick senare till horisontalläge, som sig liksom bör med en älskaRRRRe.

Jag hade nog missbedömt min energinivå en aning. Efter två glas vin hade jag redan börjat känna mig lite slirig. Inget konstigt med det i sig förutom att lite sömn + vin hade en effekt på mig som hade gjort John Blund avundsjuk.

Mitt under pågående akt - i den klassiska missionären - tar jag mig, vad jag skulle vilja beskriva som en ofrivillig tupplur. Jag vaknar upp vad jag misstänker är några sekunder senare, av att min andhämtning blivit ordentligt tung. Gentlemannen är fortfarande igång och har inte märkt något. Inget skumt med en tung andhämtning under sexakten ju - ja, så länge man inte börjar snarka då vill säga. Jag kämpar upp ögonlocken för att inte falla i mikrosömn igen, men minuten senare är det jag som totaldäckar och en okänd tidsrymd senare vaknar av ett slags grymtande läte - en snarkning. Min egen!

Åh herregud vilken pik till en frustande och bemödande man. Jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till mansgris; kvinnosugga. Gentlemannen som är sänghalmens Zlatan, om han märkte nåt, visade inga tecken på att ha förstått eller tagit illa upp. Det är vad jag kallar en riktig gentleman!