Lamborghini

Jag och H skulle egentligen bara vara i Rom i fyra dagar, men jag bestämde mig för att stanna kvar lite längre än H. Efter viss övertalan så åkte jag upp till Bologna och hälsade på Francesco på hans familjs vingård. Det blev en del blötande och stötande eftersom vi inte talas vid så ofta. Mycket har hunnit hända för oss båda sedan vi senast sågs på daglig basis. Det var under 2002 - the good ol' days - som vi lärde känna varandra på HBS. Francesco är en typisk italienare uti minsta stereotypa detalj. Fast han har aldrig varit sliskig. Tja.. Åtminstone inte mot mig. Men då är vi nästan som syster och bror också.

Francesco ska alltid slå på stort. Bara för att jag är hans "sorella" betyder det inte att han inte vill impa. Jag hämtades i limo på flygplatsen och väl på the estates blev det en hel del vin- och skumpahinkande (för min del), alltför många cigaretter (för Francescos del) och en jävla massa skitsnack (för bådas vår del).

Francesco berättade om flickor han träffat de senaste åren. Om hur han fortfarande var singel och hade ordentligt svårt att träffa någon som var god nog och hur hans mamma börjat tjata efter barnbarn. Jag kunde inte annat än flina åt honom, Francesco; mammas lille gosse. Jag berättade om mina eskapader. Vi försökte ge varandra råd, vilket som vanligt visade sig vara helt omöjligt eftersom vi är barn av två olika världar. Vad som funkar i Italien skulle aldrig funka i Sverige och vice versa. Vi agreed to disagree och fortsatte fördöma varandras strategier i singeldjungeln och skrattade åt varandras dåliga dejt-historier.

En fantastisk vecka rundades av med en helgutflykt i provinsen med Joline bakom ratten i Francescos vita Lamborghini Countach.*

Jag flög hem med ett leende på läpparna, energidepåerna påfyllda och med tydliga instruktioner om vad som behövde göras åt Gentlemannen. Där var faktiskt jag och Francesco helt ense.


* Francesco är väl införstådd i min kukförlängarhypotes om män som har sportbilar och/eller kör bil snabbt. Hans försvar är att man inte kan köra långsamt om man äger en lamborghini och att bilarna funnits i familjen i flera generationer nu. Att man inte kan köra långsamt om man kör lamborghini är jag benägen att hålla med honom om, men beträffande generationsfaktorn upplyste jag honom om att storleken är genetiskt betingad, dvs går i arv. Det garvade han bara åt och sa att det kan ligga nåt i det för hans farfar kallades ju för "pene piccolo"..

Gentlemannen på nedgång?

Regnet smattrade mot fönsterblecket när jag hörde ytterdörren slå igen och nyckeln vridas om i låset. Gentlemannen hade precis lämnat domänerna. Kvar låg jag i hans säng. Jag hörde hans fotsteg försvinna ner trapphuset och hur porten slog igen bakom honom.

Att få förtroendet att förfoga över hans våning medför en slags skräckblandad förtjusning. Det händer emellanåt att jag är den som ska till jobbet sist och därmed är ensam hemma hos honom någon timme på morgonen. Aldrig han hos mig. Jag ser alltid till att vi lämnar min lägenhet samtidigt på morgonen eller att han ska till jobbet först. Svepskälet är att jag inte har någon extranyckel eftersom städerskan* har den andra.

Men nu var jag ensam hemma hos honom, precis som jag varit några gånger förr. Jag hade egentligen kunnat ligga kvar i sängen i en timme till, men tystnaden som infann sig efter att han stängt dörren bakom sig var så inbjudande på något vis. Ungefär som när man snokade efter julklappar när man var barn kändes det spännande och förbjudet att ha tillgång till hans hem. Jag hade inga avsikter att snoka, men jag ville se mig omkring. Jag ville se om det fanns något spännande att utforska. Ganska planlöst så.

Jag tassade upp ur sängen och med nakna fötter över hans trägolv, hörde hur staden vaknade till liv utanför fönstren. På gatan nedanför lades det gatsten. Kullersten. Jag slog på gasspisen för att koka tevatten. Trevligare än att använda en vattenkokare. Jag tog en dusch. Testade hans dyra herrschampo, bara för att. Luktade och löddrade. Stod en bra stund framför spegeln. Njöt av att känna golvvärmen mot fotsulorna. Jag gick runt naken i hans lägenhet, bara för att. Tänkte att i något fönster i huset på andra sidan gatan stod det kanske någon som kunde se mig, men det gjorde inget. Jag kunde bjuda på det.

Det är alltid så trevligt med Gentlemannens välfyllda kyl och skafferi. Flera sorters bröd. Flera sorters yoghurtar, pålägg och juicer. Jag satte på en skiva med Miles Davis och satte mig vid köksbordet och läste tidningen. Lugn och ro. Ifred. Skönt.


Gentlemannen renoverade sin våning helt själv när han flyttade in i den för åtta år sen. Eller, helt själv är nog en överdrift. Folk gjorde det delvis åt honom, vad jag har förstått, men han betalade nog åtminstone själv. (Eh-heh!) Jag skulle beskriva hans inredningsstil som en blandning mellan minimalistiskt och New England/lantlig stil. Hemtrevligt och personligt. På väggarna hänger ärvd konst som föreställer allt från skärgårdsmotiv till svårbegripliga stilleben. I bokhyllorna samsas klassiker inom den skönlitterära genren med populär- och skräplitteratur i pocketformat. På hans nattduksbord finns alltid minst fem olika böcker som han läser för tillfället. Av dessa alltid minst en businessrelaterad sådan. Även dito tidningar är stående inslag vid hans sänghalva. The Economist är hans porr.

I hans garderob hänger skjortorna enligt färgskala. Mest vitt och ljusblått men även någon enstaka rosa rest från 2004. Garderoben innefattar allt som krävs för att en kille ska falla inom ramarna för begreppet ”metrosexuell”. De italienska skinnskorna är prydligt uppställda i dustbags och hans armbandsur ligger prydligt på rad i ett antikt schatull. Han synkorrigerades för något år sedan med ögonlaserbehandling men använder fortfarande glasögon utan styrka ibland, för att det passar hans outfit. Samtidigt som han bär slips och kostym på jobbet varje dag så älskar han att vara vad han tror är ”Söder-pretto” på fritiden. (Han har t.o.m. en separat garderob för dessa ”fritidskläder” som han kallar dem). Trots att han knappt hittar på Söder och är mindre Söder än vad min i smycken julgranspråliga Östermalmsfaster är, så envisas han med att slänga sig med uttryck som SoFo, Knivsöder och Horan (Hornstull för den oinitierade). Inte för att han skulle sätta sin fot där, men ändå.


Efter frukosten klädde jag mig. Kontorsdräkten på. Sminket på. Jag lånade Gentlemannens tandborste och gurglade munnen i hans SB12 (en återkommande aktör i badrumsskåpet). När jag stod och letade efter tandtråd fick jag syn på kondompaketet på översta hyllan. Reflexmässigt sträckte jag mig efter asken. Samtidigt som jag öppnade den försökte jag minnas hur många kondomer som legat i den när jag inventerat hans badrumsskåp för ca tre månader sedan. Jag hade för mig att det var sju. När jag nu öppnade asken låg det tre kondomer däri. Han och jag har inte använt kondom på åtminstone några månader. Fyra kondomer har alltså försvunnit på tre månader. Fyra kondomer som vi inte använt. Det kändes genast lite tacky. Gentlemannen – kanske inte så mycket gentleman, after all...?


* Att skattereducera hushållsnära tjänster är ett fantastiskt påfund!

Om: att älska utan kärlek

Hur ofta ska man träffa sin älskare egentligen, kan man fråga sig.

Det gäller att hitta den där rätta balansen mellan "inte så ofta att det stjäl tid från vänner och andra intressen" (som man förhoppningsvis har) och "inte så sällan att man hinner dö av kåtslag mellan gångerna".

Det finns förstås också en annan viktig faktor att väga in när det gäller frekvensen. Man får inte ses så pass ofta att det börjar kännas som en parrelation, för då är det lätt att autopiloten kickar in och bekvämlighetsfaktorn i umgänget börjar skicka falska röksignaler om förekomsten av kärlek. Pass-opp på sånt! Ett varningstecken på att ni träffas för ofta är om din älskares/älskarinnas bohag successivt börjat flytta in i ditt hem, eller vice versa. T.o.m. en sån futil detalj som att ha tandborstar hos varandra är för mycket revirpinkande för en sexrelation, hur praktiskt det än må vara att slippa ta med sig tandborsten när ni ändå ses så frekvent.

Givetvis ska man vara goda vänner. Jag är av åsikten att man snarast bör vara goda vänner för att få det att funka. Även en sexrelation bygger på tillit och respekt, precis som en kärleksrelation. Det är väldigt utlämnande att vara så intim med en person så det krävs att man hittar en person det verkligen funkar med.

Jag och Gentlemannen funkar väldigt bra. Vi har båda varit tydliga med att vi inte är ute efter varandras kärlek. Vi visar varandra väldigt stor respekt när vi ses. Vi pratar om jobb, vänner och allt möjligt annat. Även fast vi bara ses för sexet så får det aldrig kännas som att det bara är av den anledningen vi ses. (Det är inte meningen att det ska kännas tacky). Vi ger varandra alltid tid och utrymme hos och för varandra. Även närhet i form av kramar och pussande. Men ingen kärlek.

Att vi varit ifrån varandra ett tag nu är uppenbart. Det brukar alltid börja med ett sms, sedan ett telefonsamtal, sedan en lunch där vi bestämmer när vi ska ses nästa gång. Tidigare ikväll fick jag ett Gentlemanna-sms. "Lunch imorgon?"

Zzznarkzex

Efter några månader av riktigt långa dagar på kontoret och på springande fot (en del av jobbet är att inte vara på jobbet) så har jag nu äntligen rott iland ett av de större projekten jag haft för en kund. Av naturliga skäl kan jag inte gå in på detaljer om arbetets innehåll - dels av sekretesskäl, dels med anledning av att jag önskar fortsätta vara inkognito på denna blogg - men vad jag kan säga är att jag är riktigt, riktigt (!) nöjd nu. Jag har gjort ett gediget och redigt jobb (som Chefen skulle ha sagt) som jag kan vara ordentligt stolt över. Kunden har redan hintat om möjlighet till större projekt och det här jobbet har funkat som en katalysator för nästa steg i karriären. Ja, situationen är mycket tillfredsställande skulle man nog kunna säga..

Och apropå att tillfredsställa. Jag mötte upp med Gentlemannen i veckan. Gud välsigne den unge mannen som verkligen går in för saker och ting, så att säga. Låt mig till mitt försvar inledningsvis bara säga att jag har haft en riktigt hektisk sista vecka med kunden med långa dagar och väldigt lite sömn. Vad som hände kanske är lite mer begripligt mot den bakgrunden.

Gentlemannen hade bemödat sig med att laga en skaldjursrisotto med tillhörande sallad, korkat upp en finare pava vin och tänt på ett ungefär 37 värmeljus i sin våning "dejten" till ära. Jag släntrade in sisådär vid halv åtta på kvällen, direkt från jobbet. Mat och vin slank ner och konversationerna - som alltid är trevliga - övergick senare till horisontalläge, som sig liksom bör med en älskaRRRRe.

Jag hade nog missbedömt min energinivå en aning. Efter två glas vin hade jag redan börjat känna mig lite slirig. Inget konstigt med det i sig förutom att lite sömn + vin hade en effekt på mig som hade gjort John Blund avundsjuk.

Mitt under pågående akt - i den klassiska missionären - tar jag mig, vad jag skulle vilja beskriva som en ofrivillig tupplur. Jag vaknar upp vad jag misstänker är några sekunder senare, av att min andhämtning blivit ordentligt tung. Gentlemannen är fortfarande igång och har inte märkt något. Inget skumt med en tung andhämtning under sexakten ju - ja, så länge man inte börjar snarka då vill säga. Jag kämpar upp ögonlocken för att inte falla i mikrosömn igen, men minuten senare är det jag som totaldäckar och en okänd tidsrymd senare vaknar av ett slags grymtande läte - en snarkning. Min egen!

Åh herregud vilken pik till en frustande och bemödande man. Jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till mansgris; kvinnosugga. Gentlemannen som är sänghalmens Zlatan, om han märkte nåt, visade inga tecken på att ha förstått eller tagit illa upp. Det är vad jag kallar en riktig gentleman!

Sms-spelet

Alla vet att sist sms förlorar i sms-konversationer med någon man har den minsta fraktion av intresse för, emotionellt som fysiskt. Den som sist svarar är mest angelägen och "mest angelägen" i spelet som pågår under den inledande fasen i en relation ligger i underläge. Så enkelt är det. Punkt.

Den senaste tiden har jag börjat high-five'a mig själv de gånger jag lyckats lura honom till att svara på mitt sms, för det ger mig tillfälle att vara nonchig och inte svara på några dagar. "Jag har varit så busy serrö."

Det finns nämligen inget bättre sätt att reta upp mig på än genom att inte svara på mina sms. Speciellt som jag minuten innan sms-tystnadens inträde fått ett sms av vederbörande och han då bevisligen hade mobilen inom räckhåll. Varför svarar han då inte på nästa sms? Jag avskyr verkligen det där spelet. Jag brukar aldrig spela med i det. Alltid göra som jag själv vill, eftersom det då alltid är på mina villkor. Aldrig anpassa mig efter tankebanor som: "Är jag för på? Tänk om jag skrämmer iväg honom" osv. Men de senaste veckorna har jag sett en förvandling hos mig själv. Jag har börjat bruka mig av sms-dissandet själv i syfte att utjämna den för tillfället skeva maktbalansen.

Löjligt, jag vet. Men vad är det egentligen med killar och att inte svara på sms? Vill de verka så coola att de inte har tid att svara eller bara understryka att man inte är tillräckligt viktig för dem - och att de därmed står över en i relationshierarkin? För varenda gång jag inte får ett svar tillbaka på ett sms som faktiskt förtjänade ett svar så känner jag mig som en liten förpubertal stalker. Det är därför jag blir så pissed off när det händer. Där står jag, med mobilen i handen och känner mig snopen, lurad, dissad. Förmodligen precis enligt plan också. Placerad i klängigfacket på två röda utan att jag ens fattade hur det gick till. Det enda sättet att säkerställa att man inte hamnar i klängigfacket när man har att göra med en manipulatör är att placera honom i klängigfacket istället.

Killar har i och för sig generellt sett inget sms-vett. Vi tjejer å andra sidan, försäkrar oss verkligen om att konversationen är över innan vi punkterar den. Vi använder oss av en avslutande smiley, ett "okej" eller kanske t.o.m. ett "klart slut" innan vi lägger konversationen bakom oss. Det är troligtvis denna kvinnliga omtanke om att avsluta konversationen artigt och trevligt som placerar åtminstone mig högst ofrivilligt i trånande tweenfacket i tid och otid. Fan, jag som alltid (oftast i alla fall) lyckas behålla min cool borde ju i teorin inte kunna förlora den här sms-maktbalansen. Speciellt inte som jag genomskådat spelet från dag ett.

Min killkompis J, som har läst "The Game"*, säger att det här är en medveten taktik killar använder sig av för att upprätthålla ett intresse hos oss honor. Föga förvånande. (Det är för övrigt rent skrattretande hur denna Spelet-bok lyckats tuta i varenda karl att han är Brad Pitt). Well, jag är inte så svårflörtad. Vi har redan sex - och bara sex - vilket innebär att vi står helt utanför spelet. Skulle det vara så mycket begärt att han svarar på ett sms som faktiskt avslutades med ett frågetecken...? Placera mig inte i offerrollen när jag inte platsar där, raring.


* För övrigt en bok jag trashat jävligt länge men som jag känner mig benägen att vilja läsa enkom för att kunna genomskåda de killar som har läst den och som tillämpar dess innehåll.

Om: snopparna mellan mina lakan

När jag, likt en duktig hemmafru, idag stod och manglade lakan så noterade jag ett riktigt i-landsproblem. Det är stört omöjligt att få sina lyxiga och sparklingvita satinlakan helt veckfria! Lyckas man med stor möda få dem släta och fina så fuckas allt upp av att det inte blir slätt när man slutligen rullar ihop dem. Det finns alltid något underliggande tyglager som knölat ihop sig.

När jag stod där och misslyckades med att generera hemmafruelig perfektion så slog det mig hur det där knöliga lakanet var slående likt en snopp. Konturerna av de underliggande knölvecken liknade ådrorna på en manslem. Jag drog med handen över lakanet för att försöka släta ut vecken från utsidan men det var förstås omöjligt.

Osökt vandrade mina tankar iväg till alla de snoppar jag sett sedan sexdebuten i tonåren. Osökt började jag även undra var jag har den där svarta boken jag fört noteringar och sexuella betygsättningar i. I boken har jag fört statistik över killarnas snoppstorlekar på skalan XS-XL. Fånigt förstås, men fantastiskt rolig sysselsättning.

Många tjejer brukar säga att snoppen är ful men jag kan inte hålla med. Jag är väldigt fascinerad av dess varierade utseende från kille till kille i längd, tjocklek, form och färg. Så länge den är hel, ren, frisk, välansad och vet sin plats inne i en kvinna; ja då spelar det mig faktiskt ingen roll hur den ser ut. Men sure, jag ska erkänna att jag gillar de lite större snopparna. Jag håller mig helst i spektrat M-L och de flesta jag varit med har varit M+, tack gode gud. Hur tragiskt det än låter så skulle jag inte kunna vara tillsammans en längre tid med en kille som var underutrustad. Helt enkelt för att sex är viktigt för mig och jag inte kan leva i en relation där sexet inte är fantastiskt.

Att storleken inte har någon betydelse för hur skönt sexet är utan att det är vad man gör med den som är avgörande är ren smörja. Låt oss döda den myten en gång för alla! Jag är ledsen å era vägnar, killar med små snoppar, det är jag verkligen, men storleken har betydelse. Jag känner inte en enda tjej som sagt att hon föredrar små snoppar. Det skulle möjligtvis kunna vara i sammanhanget analsex då förstås - vilket är i princip omöjligt med en mer välutrustad man, men i övrigt har jag aldrig hört det sägas. Jag hoppas dock att det finns många tjejer där ute som är nöjda med eller rentutav föredrar de mindre snopparna, men jag är inte en av dem.

Till veckan ska jag bädda sängen med mina lyxlakan för då ska jag ha en dejt med min älskare. Ja, jag har en älskare. Gentlemannen. Han är L* och helt fantastiskt underbar i sängen. Top notch. Men å andra sidan, det är ju jag med..


Tills nästa gång: Big Noise From Winnetka.


* Som i storleken Large.