Brandmannen - del 1

Brandmannen.

Shit vilken snygg kille. Vi träffades på fyllan, vilket bara gjorde honom ännu bättre, på alla sätt och vis. Han var trevlig, vältränad, stajlad och... ja, let's face it - brandman! Han var dessutom bara på besök i Stockholm över helgen. Jojo. An easy catch, med andra ord.

Uppmärksamt lyssnade jag på honom när han beskrev skillnaden mellan skumsläckare och kolsyresläckare. Hur kolsyresläckaren är bättre för brinnande elektronik, t.ex. en spis eller en dator och hur en skumsläckare sprutar mycket längre (hoho!) och därför är att föredra om man inte kan komma alltför nära själva branden. (Verkligen extremintressant som ni förstår, nja.. men som kallsnack är huvudregeln att anything goes så länge det inte är väder och vind eller din senaste maginfluensa).

- Mm.. Bra att veta, svarade jag i ett tappert försök att verka genuint intresserad och sippade vidare på min mojito.

Han hade kunnat prata om vad som helst. Jag var helt förtrollad. Jag kunde se hans mjuka, fina läppar forma ord som "rökutveckling" och "övertänt" och det enda jag kunde tänka var att han hade en övertänd brand att släcka i mina brallor och att jag ville kasta mig över honom och hångla upp den där inbjudande munnen.

Under pågående uppraggning hände det man alltid fasar över ska hända. Exet ramlade in på stället, Obaren, där vi befann oss. Inte nog med att Exet nu befann sig i samma lokal. Jag såg hur han med ett stort leende på läpparna tog fart mot vårt håll. Ingen möjlighet att fly. Fan. Jag ursäktade mig med att jag skulle pudra näsan och nästan sprang Exet till mötes för att brandmannen inte skulle hinna se honom - och vice versa.

- Hej Joline. Fan vad skönt att jag träffade dig.

- Öh, jaha...(?)

- Jag har lyckats tappa både plånbok och hemnycklar. Skulle jag kunna få sova hos dig inatt? (utan ett uns av ironi eller genans i rösten)

Jag kunde se på honom att han inte ljög och att det inte var ett despoförsök till att få sig ett ligg. Han visade inte ens en tillstymmelse till överförfriskning. Fan, jag tyckte synd om honom. Vi hade inga grudges och han var en vän i nöd. Han fortsatte förklara hur han inte lyckats få tag i en låssmed och jag bodde ju så nära Stureplan. Han ville inte vara till något besvär. Hans polare hade dragit vidare. Jag visste hur hans polare kunde vara på fyllan. Inte till någon hjälp eller nytta över huvud taget. Stupfulla, givetvis.

Mot allt bättre vetande - och med den totala insikten att det inte skulle bli fråga om något släckande av bränder den här natten - halade jag upp hemnycklarna och skickade hem honom till min säng.

Jag tittade upp i skyn och mumlade nåt om ironin av alla ironier, lommade sedan tillbaka till brandmannen som fortfarande var lika snygg. Vi hånglade. Vi hånglade som att vi vore tonåringar. Jag kände ett pirr i magen jag inte hade känt på väldigt lång tid. Vi bytte telefonnummer och skildes åt.

Väl hemma låg Exet och sov i min säng. Det var en bisarr känsla. Så ironiskt. En månad tidigare hade jag inget hellre önskat än att han skulle sova i min säng. Nu var situationen dock annorlunda. Jag lade mig sked bakom honom och höll om honom. Han höll om mig tillbaka. Han luktade gott. Allt vi gjorde den natten var att kramas.

Zzznarkzex

Efter några månader av riktigt långa dagar på kontoret och på springande fot (en del av jobbet är att inte vara på jobbet) så har jag nu äntligen rott iland ett av de större projekten jag haft för en kund. Av naturliga skäl kan jag inte gå in på detaljer om arbetets innehåll - dels av sekretesskäl, dels med anledning av att jag önskar fortsätta vara inkognito på denna blogg - men vad jag kan säga är att jag är riktigt, riktigt (!) nöjd nu. Jag har gjort ett gediget och redigt jobb (som Chefen skulle ha sagt) som jag kan vara ordentligt stolt över. Kunden har redan hintat om möjlighet till större projekt och det här jobbet har funkat som en katalysator för nästa steg i karriären. Ja, situationen är mycket tillfredsställande skulle man nog kunna säga..

Och apropå att tillfredsställa. Jag mötte upp med Gentlemannen i veckan. Gud välsigne den unge mannen som verkligen går in för saker och ting, så att säga. Låt mig till mitt försvar inledningsvis bara säga att jag har haft en riktigt hektisk sista vecka med kunden med långa dagar och väldigt lite sömn. Vad som hände kanske är lite mer begripligt mot den bakgrunden.

Gentlemannen hade bemödat sig med att laga en skaldjursrisotto med tillhörande sallad, korkat upp en finare pava vin och tänt på ett ungefär 37 värmeljus i sin våning "dejten" till ära. Jag släntrade in sisådär vid halv åtta på kvällen, direkt från jobbet. Mat och vin slank ner och konversationerna - som alltid är trevliga - övergick senare till horisontalläge, som sig liksom bör med en älskaRRRRe.

Jag hade nog missbedömt min energinivå en aning. Efter två glas vin hade jag redan börjat känna mig lite slirig. Inget konstigt med det i sig förutom att lite sömn + vin hade en effekt på mig som hade gjort John Blund avundsjuk.

Mitt under pågående akt - i den klassiska missionären - tar jag mig, vad jag skulle vilja beskriva som en ofrivillig tupplur. Jag vaknar upp vad jag misstänker är några sekunder senare, av att min andhämtning blivit ordentligt tung. Gentlemannen är fortfarande igång och har inte märkt något. Inget skumt med en tung andhämtning under sexakten ju - ja, så länge man inte börjar snarka då vill säga. Jag kämpar upp ögonlocken för att inte falla i mikrosömn igen, men minuten senare är det jag som totaldäckar och en okänd tidsrymd senare vaknar av ett slags grymtande läte - en snarkning. Min egen!

Åh herregud vilken pik till en frustande och bemödande man. Jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till mansgris; kvinnosugga. Gentlemannen som är sänghalmens Zlatan, om han märkte nåt, visade inga tecken på att ha förstått eller tagit illa upp. Det är vad jag kallar en riktig gentleman!

Sms-spelet

Alla vet att sist sms förlorar i sms-konversationer med någon man har den minsta fraktion av intresse för, emotionellt som fysiskt. Den som sist svarar är mest angelägen och "mest angelägen" i spelet som pågår under den inledande fasen i en relation ligger i underläge. Så enkelt är det. Punkt.

Den senaste tiden har jag börjat high-five'a mig själv de gånger jag lyckats lura honom till att svara på mitt sms, för det ger mig tillfälle att vara nonchig och inte svara på några dagar. "Jag har varit så busy serrö."

Det finns nämligen inget bättre sätt att reta upp mig på än genom att inte svara på mina sms. Speciellt som jag minuten innan sms-tystnadens inträde fått ett sms av vederbörande och han då bevisligen hade mobilen inom räckhåll. Varför svarar han då inte på nästa sms? Jag avskyr verkligen det där spelet. Jag brukar aldrig spela med i det. Alltid göra som jag själv vill, eftersom det då alltid är på mina villkor. Aldrig anpassa mig efter tankebanor som: "Är jag för på? Tänk om jag skrämmer iväg honom" osv. Men de senaste veckorna har jag sett en förvandling hos mig själv. Jag har börjat bruka mig av sms-dissandet själv i syfte att utjämna den för tillfället skeva maktbalansen.

Löjligt, jag vet. Men vad är det egentligen med killar och att inte svara på sms? Vill de verka så coola att de inte har tid att svara eller bara understryka att man inte är tillräckligt viktig för dem - och att de därmed står över en i relationshierarkin? För varenda gång jag inte får ett svar tillbaka på ett sms som faktiskt förtjänade ett svar så känner jag mig som en liten förpubertal stalker. Det är därför jag blir så pissed off när det händer. Där står jag, med mobilen i handen och känner mig snopen, lurad, dissad. Förmodligen precis enligt plan också. Placerad i klängigfacket på två röda utan att jag ens fattade hur det gick till. Det enda sättet att säkerställa att man inte hamnar i klängigfacket när man har att göra med en manipulatör är att placera honom i klängigfacket istället.

Killar har i och för sig generellt sett inget sms-vett. Vi tjejer å andra sidan, försäkrar oss verkligen om att konversationen är över innan vi punkterar den. Vi använder oss av en avslutande smiley, ett "okej" eller kanske t.o.m. ett "klart slut" innan vi lägger konversationen bakom oss. Det är troligtvis denna kvinnliga omtanke om att avsluta konversationen artigt och trevligt som placerar åtminstone mig högst ofrivilligt i trånande tweenfacket i tid och otid. Fan, jag som alltid (oftast i alla fall) lyckas behålla min cool borde ju i teorin inte kunna förlora den här sms-maktbalansen. Speciellt inte som jag genomskådat spelet från dag ett.

Min killkompis J, som har läst "The Game"*, säger att det här är en medveten taktik killar använder sig av för att upprätthålla ett intresse hos oss honor. Föga förvånande. (Det är för övrigt rent skrattretande hur denna Spelet-bok lyckats tuta i varenda karl att han är Brad Pitt). Well, jag är inte så svårflörtad. Vi har redan sex - och bara sex - vilket innebär att vi står helt utanför spelet. Skulle det vara så mycket begärt att han svarar på ett sms som faktiskt avslutades med ett frågetecken...? Placera mig inte i offerrollen när jag inte platsar där, raring.


* För övrigt en bok jag trashat jävligt länge men som jag känner mig benägen att vilja läsa enkom för att kunna genomskåda de killar som har läst den och som tillämpar dess innehåll.

Om: snopparna mellan mina lakan

När jag, likt en duktig hemmafru, idag stod och manglade lakan så noterade jag ett riktigt i-landsproblem. Det är stört omöjligt att få sina lyxiga och sparklingvita satinlakan helt veckfria! Lyckas man med stor möda få dem släta och fina så fuckas allt upp av att det inte blir slätt när man slutligen rullar ihop dem. Det finns alltid något underliggande tyglager som knölat ihop sig.

När jag stod där och misslyckades med att generera hemmafruelig perfektion så slog det mig hur det där knöliga lakanet var slående likt en snopp. Konturerna av de underliggande knölvecken liknade ådrorna på en manslem. Jag drog med handen över lakanet för att försöka släta ut vecken från utsidan men det var förstås omöjligt.

Osökt vandrade mina tankar iväg till alla de snoppar jag sett sedan sexdebuten i tonåren. Osökt började jag även undra var jag har den där svarta boken jag fört noteringar och sexuella betygsättningar i. I boken har jag fört statistik över killarnas snoppstorlekar på skalan XS-XL. Fånigt förstås, men fantastiskt rolig sysselsättning.

Många tjejer brukar säga att snoppen är ful men jag kan inte hålla med. Jag är väldigt fascinerad av dess varierade utseende från kille till kille i längd, tjocklek, form och färg. Så länge den är hel, ren, frisk, välansad och vet sin plats inne i en kvinna; ja då spelar det mig faktiskt ingen roll hur den ser ut. Men sure, jag ska erkänna att jag gillar de lite större snopparna. Jag håller mig helst i spektrat M-L och de flesta jag varit med har varit M+, tack gode gud. Hur tragiskt det än låter så skulle jag inte kunna vara tillsammans en längre tid med en kille som var underutrustad. Helt enkelt för att sex är viktigt för mig och jag inte kan leva i en relation där sexet inte är fantastiskt.

Att storleken inte har någon betydelse för hur skönt sexet är utan att det är vad man gör med den som är avgörande är ren smörja. Låt oss döda den myten en gång för alla! Jag är ledsen å era vägnar, killar med små snoppar, det är jag verkligen, men storleken har betydelse. Jag känner inte en enda tjej som sagt att hon föredrar små snoppar. Det skulle möjligtvis kunna vara i sammanhanget analsex då förstås - vilket är i princip omöjligt med en mer välutrustad man, men i övrigt har jag aldrig hört det sägas. Jag hoppas dock att det finns många tjejer där ute som är nöjda med eller rentutav föredrar de mindre snopparna, men jag är inte en av dem.

Till veckan ska jag bädda sängen med mina lyxlakan för då ska jag ha en dejt med min älskare. Ja, jag har en älskare. Gentlemannen. Han är L* och helt fantastiskt underbar i sängen. Top notch. Men å andra sidan, det är ju jag med..


Tills nästa gång: Big Noise From Winnetka.


* Som i storleken Large.