Brandmannen - del 2

Brandmannen och jag pratade i telefon varje dag i två veckor innan vi äntligen bestämde oss för att återförenas i huvudstaden. Han skulle hälsa på mig över en helg och allt kändes fantastiskt. Mellan oss hade vi lyckats bygga upp en kemi som nästan gick att ta på. Varenda gång jag hörde hans röst så pirrade det i hela kroppen. Jag hade verkligen blivit förälskad över telefonen och av det fragmentariska minne jag hade av honom den där kvällen på Obaren, två veckor tidigare.

När han steg av tåget och stod framför mig på perrongen så kunde jag bara tänka på hur otroligt snygg han var. Ett sånt makalöst fint leende och en ruskigt vältränad kropp. Muskulös. Bredaxlad. Stark.

Ganska snart blev det lika tydligt att han inte var lika härlig utan alkohol i kroppen - eller i vart fall utan alkohol i min kropp. Han var så genomgående tråkig. Så tillrättalagd. Så snusförnuftig. Så gubbig. Det var precis som att det var en helt annan person än den där ljuvlige unge mannen jag mindes. När jag dessutom såg de grå håren vid hans tinningar så visste jag att det var helt kört.

Efter en god middag och urbota trista konversationer lika följsamma som sammet mot sandpapper, så hamnade vi till slut i sovrummet. Kanske kunde vi klicka där på ett sätt som kunde sippra ut i resten av vår samvaro.

Vi började smeka av varandra kläderna. Kyssar, smek och en stegrande lust. Jag lät mina fingrar närma sig hans gylf. Jag knäppte upp och lät handen glida ner innanför kalsongerna... Med tanke på hur välutrustad brandmannen var i övrigt, så var det i det närmaste en chock att upptäcka vad som dolde sig under kläderna. Närmare bestämt ingenting! Jag kände efter med handen en andra gång för att försäkra mig om att jag verkligen inte missat nåt där nere. Nej, det hade jag inte. Han var faktiskt så liten. Jag kände att han var hård. Eller, så hård som en sån liten snopp kan bli, vill säga. Det var så illa att jag fick känna efter med handen om det var ett finger eller snoppen han stoppat in i mig. Stackarn satte igång att jucka frenetiskt. Han blev svettig, han blev tung och jag tänkte att det var riktigt tragiskt hur dåligt sex faktiskt kunde vara. Eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att hålla på nån längre stund om det här var vad som stod på menyn så satte jag igång att fejka att jag njöt och jag sa åt honom att inte hålla tillbaka.

Killar jag är ledsen, men när en tjej säger åt er att hon inte vill att du väntar på att hon ska komma innan du själv kommer, så vill hon bara ha det överstökat. Plain and simple. Det handlar inte om att vi är så altruistiska att vi vill att ni ska komma för att vi tänder på det eller för att vi unnar er det. Det handlar om att vi unnar oss att inte behöva stå ut med dåligt sex en sekund för länge. Har det gått så långt att hon ber dig komma så snart du bara kan så ska du inte lägga en sekund på hennes njutning. Den största tjänsten gör du henne faktiskt om du kan avsluta asap.

Det är fullständigt emot mina principer egentligen, men jag fejkade att jag njöt och ett, tu, tre så var det överstökat. Ibland är effektivisering a och o. När jag stod i duschen under det strilande vattnet funderade jag över hur jag skulle kunna komma ur den här situationen. Mardrömsscenariot vore ju att hans känslor tog fart. Det skulle göra det hela så himla mycket jobbigare. Jag bestämde mig därför för att tråka ut honom så pass att han skulle tappa allt intresse för mig. Följaktligen spenderade jag en hel lördag åt att dra torra skämt och att inte intressera mig ett dugg för hans person. Rätt elakt egentligen, men vad hade jag för alternativ? Brandmannens tåg avgick inte förrän söndag eftermiddag vilket innebar att det inte gick att tacka för sig. Tills vidare var jag fast med honom och hans minisnopp.

Jag må vara hård (utan tvekan hårdare än brandmannen i alla fall) men jag kände faktiskt inte för att knäcka hans ego genom att nobba honom morgonsex när hans lille (konstpaus) soldat ändå stod givakt morgonen därpå. Jag bjöd honom alltså på ett litet mercyfuck. Inte bara för hans skull, utan också för min egen och för att jag skulle veta att jag hade gjort allt i min makt för att framkalla sexvirtuosen inom honom och för att bekräfta att sexet hade varit så dåligt som jag mindes från kvällen innan. Det var det. Till och med sämre. Mitt ointresse gick inte att dölja och det lilla intresse brandmannen kan ha haft kvar efter den avslagna lördagen stendog garanterat efter min kommentar om att han skulle skynda på att komma eftersom jag höll på att få andnöd under hans stora kroppshydda.

Vi åt frukost ihop och jag kollade på klockan otaliga gånger medan han sörplade i sig sitt kaffe. Kanske skulle jag hinna med en sväng förbi gymmet också innan jag skulle upp en sväng på kontoret.

Jag följde honom till centralen och efter några torra artighetsfraser skildes vi åt på perrongen. En hastig kram. Vi visste båda två att vi skulle aldrig höras igen. Han kunde inte stiga på tåget snabbt nog. I ögonvrån noterade jag hur en tjej på tåget inte kunde låta bli att spana in honom. Jag förstod. Det hade jag också gjort bara några veckor innan. Till och med bara två dagar innan. Dock inte längre.

Med slående symbolik och till tonerna av Veronica Maggios "Dumpa mig" promenerade jag med ett stort leende på läpparna iväg i riktning mot gymmet. Precis likt många killar med små snoppar säkert också gjorde en solig söndagseftermiddag. Jag gjorde en mental anteckning om att en övertränad kille kompenserar för något. Det behöver inte vara, men kan mycket väl vara en liten snopp. Har man en liten snopp fyller man istället på machokontot medelst muskelkontot (vilket inte helt, men nästan likställs med mc-kontot, stor-läskig-kamphund-kontot och köra-bil-snabbt-kontot). Jag har flera gånger grubblat över den där kukförlängarstrategin. Fattar inte killar att snoppen ser ännu mindre ut i förhållande till en i övrigt stor kroppshydda..?


För ett tag sedan fick jag veta att brandmannen strax efter vår sejour gått tillbaka till sitt ex och att de förra månaden blivit föräldrar till en liten pojke. Jippie! Precis vad världen behövde. Ytterligare en kille med minisnopp. Att storleken på snoppen är genetiskt betingad är åtminstone för mig ett faktum efter eget uppställd empiri.* Men mer om det vid ett senare tillfälle..


* Historien om Bröderna B

Blåljuskarlar

Jag måste erkänna en sak. Vissa av kvinnors sexuella preferenser och låt oss säga faiblesser vad gäller män, är i sanning rejält primitiva. Ta exempelvis det proportionslösa suget efter poliser, läkare och brandmän. - Jag är övertygad om att de kvinnliga läsarna precis fick ett litet leende på läpparna. Mm, just det. Kom igen nu.. Snap out of it, girls!

Det är rätt pinsamt egentligen när man tänker efter. För tänk så ohälsosamt enkelt det är för en man att plocka enkla och snabba bonuspoäng hos en tjej. Svida bara om till vit läkarrock, orange overall eller en outfit med ett pistolhölster så har du långt mer än en handfull kvinnor som kissar ner sig av upphetsning. Karlarna behöver inte ens vara i funktionsdugligt skick. Deras attraktionskraft multipliceras ex officio med minst 10 oavsett utgångspunkt. Jag är övertygad om att majoriteten av alla brandmän skaffat sig detta yrke för att kunna förvandlas till högvilt bland kvinnsen. För ärligt talat, om du får välja mellan en snygg kille och en snygg brandman, visst väljer du brandmannen? Det finns nåt så tramsigt sexigt över just brandmän.

Min gode vän Johan har flera gånger frågat mig vari fascinationen ligger för män i dessa yrkeskategorier. Jag brukar få nåt drömskt i blicken och konstatera att han ändå inte skulle förstå om jag försökte förklara. Faktum är att jag nog inte riktigt fattat grejen själv så hur skulle jag kunna göra det begripligt för en heterosexuell man? Ska man tvunget sammanfatta det till en mening så är det helt enkelt bara så ruskigt hett med en man som räddar liv varje dag! (Som ett led i tesen att han då även kan ta hand om mig och våra avkommor. Ja, jag sa ju att det var en väldigt primitiv fetisch!)

Anledningen till att jag fått frågan mer än en gång av J är kanske inte så konstig. Under en period hade jag nämligen vad vi kan kalla en blåljusfetisch. Jag hade fått för mig att endast en man ur någon av dessa tre yrkeskategorier var bra nog. (Till vad var dock något diffust och allmänt höljt i dunkel, men troligtvis till sex).

Under mitt insamlande av data för min hypotes om blåljuskarlar som extra eftertraktansvärda så har jag kommit fram till att det enda som yrkeskategorierna egentligen har gemensamt är just att de räddar liv. Annars skiljer de sig åt ganska dramatiskt. Kort sammanfattning nedan.

Läkaren är intelligent men såväl sexuellt som socialt något av en eftersläntrare. Polisen är helt okej men inte så sällan mer kåt på sin egen makt än på dig, tyvärr. Brandmannen är den som är mest macho och som därför i högst grad använder sitt yrke som en kukförlängare.

Min digra (host-host) erfarenhet säger att de killar som är mest macho - till sätt eller kroppshydda - alltid kompenserar för diverse tillkortakommanden. Tyvärr oftast ett alldeles för bokstavligt tillkortakommande...