Ett fullkomligt hopplöst släkte

Jag är - likt många andra framgångsrika Stockholmsdamer - medlem på Dejtingsajten. Alldeles nyss fick jag ett e-mail där det stod att jag fått ett meddelande från en annan medlem.

- Nämen så trevligt! tänkte jag (tänkte jag egentligen inte alls eftersom jag vid det här laget vet att det finns mestadels skräp på den sajten) och gick in för att se vad någon skrivit till mig.

- "Jag ha bara 1 ord för att beskriva dej å det e: WwwwwwwOOOOooooo00000000000WWWWW!"

Naturligtvis var meddelandet författat av en kille som inte skulle ha en suck i hela helvetet att få ens en minut av min tid. Vad är det med vissa män och brist på självinsikt? Hur kan den här killen tro att han har något som helst att hämta hos en tjej som jag? Naturligtvis förstår jag att det finns ett direkt samband mellan låg intelligens och brist på självinsikt, men att dessa lågintelligenta varelser skulle vara så många till antalet, det hade jag ingen aning om! Än mindre att jag skulle behöva befatta mig med dem på daglig basis.

Läsa kan de bevisligen inte heller. För om de hade kunnat det så hade de sett att de inte föll inom ramen för mina angivna preferenser. De faller pladask långt utanför! (Att de inte heller kan stava framgick nog av ovan citerade meddelande). Den man jag söker åker i första klass. Den här varelsen som nyss kontaktade mig åker i boskapsvagnen. Nuff said!

Det finns intressanta män där ute också, men de är tyvärr en försvinnande bråkdel av allt patrask som hänger där ute. Dejtingsajten skiljer sig på intet sätt ifrån krogen. En kvart innan stängning kommer de desperata fram. Jag bara önskar att det fanns en blockeringsknapp i verkliga livet också.

Om: att älska utan kärlek

Hur ofta ska man träffa sin älskare egentligen, kan man fråga sig.

Det gäller att hitta den där rätta balansen mellan "inte så ofta att det stjäl tid från vänner och andra intressen" (som man förhoppningsvis har) och "inte så sällan att man hinner dö av kåtslag mellan gångerna".

Det finns förstås också en annan viktig faktor att väga in när det gäller frekvensen. Man får inte ses så pass ofta att det börjar kännas som en parrelation, för då är det lätt att autopiloten kickar in och bekvämlighetsfaktorn i umgänget börjar skicka falska röksignaler om förekomsten av kärlek. Pass-opp på sånt! Ett varningstecken på att ni träffas för ofta är om din älskares/älskarinnas bohag successivt börjat flytta in i ditt hem, eller vice versa. T.o.m. en sån futil detalj som att ha tandborstar hos varandra är för mycket revirpinkande för en sexrelation, hur praktiskt det än må vara att slippa ta med sig tandborsten när ni ändå ses så frekvent.

Givetvis ska man vara goda vänner. Jag är av åsikten att man snarast bör vara goda vänner för att få det att funka. Även en sexrelation bygger på tillit och respekt, precis som en kärleksrelation. Det är väldigt utlämnande att vara så intim med en person så det krävs att man hittar en person det verkligen funkar med.

Jag och Gentlemannen funkar väldigt bra. Vi har båda varit tydliga med att vi inte är ute efter varandras kärlek. Vi visar varandra väldigt stor respekt när vi ses. Vi pratar om jobb, vänner och allt möjligt annat. Även fast vi bara ses för sexet så får det aldrig kännas som att det bara är av den anledningen vi ses. (Det är inte meningen att det ska kännas tacky). Vi ger varandra alltid tid och utrymme hos och för varandra. Även närhet i form av kramar och pussande. Men ingen kärlek.

Att vi varit ifrån varandra ett tag nu är uppenbart. Det brukar alltid börja med ett sms, sedan ett telefonsamtal, sedan en lunch där vi bestämmer när vi ska ses nästa gång. Tidigare ikväll fick jag ett Gentlemanna-sms. "Lunch imorgon?"

Status nu och då

Såhär en bakissöndag blir jag lite nostalgisk. Om ni tillåter mig att bli lite lätt raljant skulle jag vilja flika in med följande tankar.

Jag är tillräckligt gammal för att ha fragmentariska minnen av rökrutans existens och sedermera upphörande på högstadieskolgården. För er som är för unga för att minnas så var rökrutan en ruta på skolgården där det var tillåtet för skolungdomar att röka om de hade ett intyg från sina föräldrar om att detta var okej. (Hur man måste vara funtad som förälder för att godkänna något sådant är en helt annan historia. Likaså hur naivt och puckat det var av rektorn att tro att ett sådant intyg inte var förfalskat). Varje rast stod de allra tuffaste kidsen på skolan och glodde hånfullt på de andra barnen som befann sig utanför rutan, samtidigt som de bolmade på sina röda Marlboro och slängde ifrån sig randomiserade glåpord om de som befann sig inom skrik- och synavstånd från rökrutan. Ett anskaffande av status och helt krasst ett utövande av mobbing, som i och med rökrutans existens sanktionerades av skolledningen. (Just gotta love det naiva DDR-Sverige).

Ja, för det var ju så att det var de som rökte, snusade, söp, körde trimmade moppar, var halvkriminella, mobbade, slogs och/eller viktigast av allt: knullade runt (såhär i efterhand, haha.. oh, the irony!) som var de tuffa och coola. Som tjej behövde du inte uppfylla några av de här kriterierna så länge du var tillsammans med en kille som gjorde det. Då var du automatiskt cool. Dåtidens golddigger, med andra ord.

Själv klassades jag nog som en blandning av fina flickan och plugghästen. Som tur var så fanns det flera av oss plugghästar och man skulle lätt kunna säga att det var lågkonjunktur à la världsekonomin 2009 för tuffingarna när just jag gick på högstadiet. De var få till antalet - efter något år av dålig tillväxt - och inte tillräckligt trovärdiga för att kunna sälja in sig som det "tuffa gardet". De var bara sunkiga och letargiska. Rökrutan hade dessutom avskaffats 5 år tidigare och tuffingarna fick röka i smyg bakom en närliggande byggnad som i högstadiemun kallades "kattborgen". Tuffa tider för de tuffa, med andra ord. Som sagt, min högstadietid var nog mer en parentes i högstadiehierarkins historia, för bara några år senare var ordningen återställd igen och mig veterligen så är man fortfarande tuffast på skolan om man röker och super.

Jag brukar tänka på det där ibland. Hög status då, låg status nu .. och vice versa. För det var ju vi "plugghästar" som hade klarat oss bra 10 år senare (ja, jag var på återträffen!). Tuffingarna stod fortfarande i rökrutan. Fast den här gången utanför arbetsförmedlingen.

Om jag skulle kunna ge ett råd till dagens tuffingar i (den numer imaginära) rökrutan så skulle det vara Bill Gates ord.

"Be nice to the nerds. Chances are you'll end up working for one!"