Om: att älska utan kärlek

Hur ofta ska man träffa sin älskare egentligen, kan man fråga sig.

Det gäller att hitta den där rätta balansen mellan "inte så ofta att det stjäl tid från vänner och andra intressen" (som man förhoppningsvis har) och "inte så sällan att man hinner dö av kåtslag mellan gångerna".

Det finns förstås också en annan viktig faktor att väga in när det gäller frekvensen. Man får inte ses så pass ofta att det börjar kännas som en parrelation, för då är det lätt att autopiloten kickar in och bekvämlighetsfaktorn i umgänget börjar skicka falska röksignaler om förekomsten av kärlek. Pass-opp på sånt! Ett varningstecken på att ni träffas för ofta är om din älskares/älskarinnas bohag successivt börjat flytta in i ditt hem, eller vice versa. T.o.m. en sån futil detalj som att ha tandborstar hos varandra är för mycket revirpinkande för en sexrelation, hur praktiskt det än må vara att slippa ta med sig tandborsten när ni ändå ses så frekvent.

Givetvis ska man vara goda vänner. Jag är av åsikten att man snarast bör vara goda vänner för att få det att funka. Även en sexrelation bygger på tillit och respekt, precis som en kärleksrelation. Det är väldigt utlämnande att vara så intim med en person så det krävs att man hittar en person det verkligen funkar med.

Jag och Gentlemannen funkar väldigt bra. Vi har båda varit tydliga med att vi inte är ute efter varandras kärlek. Vi visar varandra väldigt stor respekt när vi ses. Vi pratar om jobb, vänner och allt möjligt annat. Även fast vi bara ses för sexet så får det aldrig kännas som att det bara är av den anledningen vi ses. (Det är inte meningen att det ska kännas tacky). Vi ger varandra alltid tid och utrymme hos och för varandra. Även närhet i form av kramar och pussande. Men ingen kärlek.

Att vi varit ifrån varandra ett tag nu är uppenbart. Det brukar alltid börja med ett sms, sedan ett telefonsamtal, sedan en lunch där vi bestämmer när vi ska ses nästa gång. Tidigare ikväll fick jag ett Gentlemanna-sms. "Lunch imorgon?"