Sms-spelet

Alla vet att sist sms förlorar i sms-konversationer med någon man har den minsta fraktion av intresse för, emotionellt som fysiskt. Den som sist svarar är mest angelägen och "mest angelägen" i spelet som pågår under den inledande fasen i en relation ligger i underläge. Så enkelt är det. Punkt.

Den senaste tiden har jag börjat high-five'a mig själv de gånger jag lyckats lura honom till att svara på mitt sms, för det ger mig tillfälle att vara nonchig och inte svara på några dagar. "Jag har varit så busy serrö."

Det finns nämligen inget bättre sätt att reta upp mig på än genom att inte svara på mina sms. Speciellt som jag minuten innan sms-tystnadens inträde fått ett sms av vederbörande och han då bevisligen hade mobilen inom räckhåll. Varför svarar han då inte på nästa sms? Jag avskyr verkligen det där spelet. Jag brukar aldrig spela med i det. Alltid göra som jag själv vill, eftersom det då alltid är på mina villkor. Aldrig anpassa mig efter tankebanor som: "Är jag för på? Tänk om jag skrämmer iväg honom" osv. Men de senaste veckorna har jag sett en förvandling hos mig själv. Jag har börjat bruka mig av sms-dissandet själv i syfte att utjämna den för tillfället skeva maktbalansen.

Löjligt, jag vet. Men vad är det egentligen med killar och att inte svara på sms? Vill de verka så coola att de inte har tid att svara eller bara understryka att man inte är tillräckligt viktig för dem - och att de därmed står över en i relationshierarkin? För varenda gång jag inte får ett svar tillbaka på ett sms som faktiskt förtjänade ett svar så känner jag mig som en liten förpubertal stalker. Det är därför jag blir så pissed off när det händer. Där står jag, med mobilen i handen och känner mig snopen, lurad, dissad. Förmodligen precis enligt plan också. Placerad i klängigfacket på två röda utan att jag ens fattade hur det gick till. Det enda sättet att säkerställa att man inte hamnar i klängigfacket när man har att göra med en manipulatör är att placera honom i klängigfacket istället.

Killar har i och för sig generellt sett inget sms-vett. Vi tjejer å andra sidan, försäkrar oss verkligen om att konversationen är över innan vi punkterar den. Vi använder oss av en avslutande smiley, ett "okej" eller kanske t.o.m. ett "klart slut" innan vi lägger konversationen bakom oss. Det är troligtvis denna kvinnliga omtanke om att avsluta konversationen artigt och trevligt som placerar åtminstone mig högst ofrivilligt i trånande tweenfacket i tid och otid. Fan, jag som alltid (oftast i alla fall) lyckas behålla min cool borde ju i teorin inte kunna förlora den här sms-maktbalansen. Speciellt inte som jag genomskådat spelet från dag ett.

Min killkompis J, som har läst "The Game"*, säger att det här är en medveten taktik killar använder sig av för att upprätthålla ett intresse hos oss honor. Föga förvånande. (Det är för övrigt rent skrattretande hur denna Spelet-bok lyckats tuta i varenda karl att han är Brad Pitt). Well, jag är inte så svårflörtad. Vi har redan sex - och bara sex - vilket innebär att vi står helt utanför spelet. Skulle det vara så mycket begärt att han svarar på ett sms som faktiskt avslutades med ett frågetecken...? Placera mig inte i offerrollen när jag inte platsar där, raring.


* För övrigt en bok jag trashat jävligt länge men som jag känner mig benägen att vilja läsa enkom för att kunna genomskåda de killar som har läst den och som tillämpar dess innehåll.