Brandmannen - del 2

Brandmannen och jag pratade i telefon varje dag i två veckor innan vi äntligen bestämde oss för att återförenas i huvudstaden. Han skulle hälsa på mig över en helg och allt kändes fantastiskt. Mellan oss hade vi lyckats bygga upp en kemi som nästan gick att ta på. Varenda gång jag hörde hans röst så pirrade det i hela kroppen. Jag hade verkligen blivit förälskad över telefonen och av det fragmentariska minne jag hade av honom den där kvällen på Obaren, två veckor tidigare.

När han steg av tåget och stod framför mig på perrongen så kunde jag bara tänka på hur otroligt snygg han var. Ett sånt makalöst fint leende och en ruskigt vältränad kropp. Muskulös. Bredaxlad. Stark.

Ganska snart blev det lika tydligt att han inte var lika härlig utan alkohol i kroppen - eller i vart fall utan alkohol i min kropp. Han var så genomgående tråkig. Så tillrättalagd. Så snusförnuftig. Så gubbig. Det var precis som att det var en helt annan person än den där ljuvlige unge mannen jag mindes. När jag dessutom såg de grå håren vid hans tinningar så visste jag att det var helt kört.

Efter en god middag och urbota trista konversationer lika följsamma som sammet mot sandpapper, så hamnade vi till slut i sovrummet. Kanske kunde vi klicka där på ett sätt som kunde sippra ut i resten av vår samvaro.

Vi började smeka av varandra kläderna. Kyssar, smek och en stegrande lust. Jag lät mina fingrar närma sig hans gylf. Jag knäppte upp och lät handen glida ner innanför kalsongerna... Med tanke på hur välutrustad brandmannen var i övrigt, så var det i det närmaste en chock att upptäcka vad som dolde sig under kläderna. Närmare bestämt ingenting! Jag kände efter med handen en andra gång för att försäkra mig om att jag verkligen inte missat nåt där nere. Nej, det hade jag inte. Han var faktiskt så liten. Jag kände att han var hård. Eller, så hård som en sån liten snopp kan bli, vill säga. Det var så illa att jag fick känna efter med handen om det var ett finger eller snoppen han stoppat in i mig. Stackarn satte igång att jucka frenetiskt. Han blev svettig, han blev tung och jag tänkte att det var riktigt tragiskt hur dåligt sex faktiskt kunde vara. Eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att hålla på nån längre stund om det här var vad som stod på menyn så satte jag igång att fejka att jag njöt och jag sa åt honom att inte hålla tillbaka.

Killar jag är ledsen, men när en tjej säger åt er att hon inte vill att du väntar på att hon ska komma innan du själv kommer, så vill hon bara ha det överstökat. Plain and simple. Det handlar inte om att vi är så altruistiska att vi vill att ni ska komma för att vi tänder på det eller för att vi unnar er det. Det handlar om att vi unnar oss att inte behöva stå ut med dåligt sex en sekund för länge. Har det gått så långt att hon ber dig komma så snart du bara kan så ska du inte lägga en sekund på hennes njutning. Den största tjänsten gör du henne faktiskt om du kan avsluta asap.

Det är fullständigt emot mina principer egentligen, men jag fejkade att jag njöt och ett, tu, tre så var det överstökat. Ibland är effektivisering a och o. När jag stod i duschen under det strilande vattnet funderade jag över hur jag skulle kunna komma ur den här situationen. Mardrömsscenariot vore ju att hans känslor tog fart. Det skulle göra det hela så himla mycket jobbigare. Jag bestämde mig därför för att tråka ut honom så pass att han skulle tappa allt intresse för mig. Följaktligen spenderade jag en hel lördag åt att dra torra skämt och att inte intressera mig ett dugg för hans person. Rätt elakt egentligen, men vad hade jag för alternativ? Brandmannens tåg avgick inte förrän söndag eftermiddag vilket innebar att det inte gick att tacka för sig. Tills vidare var jag fast med honom och hans minisnopp.

Jag må vara hård (utan tvekan hårdare än brandmannen i alla fall) men jag kände faktiskt inte för att knäcka hans ego genom att nobba honom morgonsex när hans lille (konstpaus) soldat ändå stod givakt morgonen därpå. Jag bjöd honom alltså på ett litet mercyfuck. Inte bara för hans skull, utan också för min egen och för att jag skulle veta att jag hade gjort allt i min makt för att framkalla sexvirtuosen inom honom och för att bekräfta att sexet hade varit så dåligt som jag mindes från kvällen innan. Det var det. Till och med sämre. Mitt ointresse gick inte att dölja och det lilla intresse brandmannen kan ha haft kvar efter den avslagna lördagen stendog garanterat efter min kommentar om att han skulle skynda på att komma eftersom jag höll på att få andnöd under hans stora kroppshydda.

Vi åt frukost ihop och jag kollade på klockan otaliga gånger medan han sörplade i sig sitt kaffe. Kanske skulle jag hinna med en sväng förbi gymmet också innan jag skulle upp en sväng på kontoret.

Jag följde honom till centralen och efter några torra artighetsfraser skildes vi åt på perrongen. En hastig kram. Vi visste båda två att vi skulle aldrig höras igen. Han kunde inte stiga på tåget snabbt nog. I ögonvrån noterade jag hur en tjej på tåget inte kunde låta bli att spana in honom. Jag förstod. Det hade jag också gjort bara några veckor innan. Till och med bara två dagar innan. Dock inte längre.

Med slående symbolik och till tonerna av Veronica Maggios "Dumpa mig" promenerade jag med ett stort leende på läpparna iväg i riktning mot gymmet. Precis likt många killar med små snoppar säkert också gjorde en solig söndagseftermiddag. Jag gjorde en mental anteckning om att en övertränad kille kompenserar för något. Det behöver inte vara, men kan mycket väl vara en liten snopp. Har man en liten snopp fyller man istället på machokontot medelst muskelkontot (vilket inte helt, men nästan likställs med mc-kontot, stor-läskig-kamphund-kontot och köra-bil-snabbt-kontot). Jag har flera gånger grubblat över den där kukförlängarstrategin. Fattar inte killar att snoppen ser ännu mindre ut i förhållande till en i övrigt stor kroppshydda..?


För ett tag sedan fick jag veta att brandmannen strax efter vår sejour gått tillbaka till sitt ex och att de förra månaden blivit föräldrar till en liten pojke. Jippie! Precis vad världen behövde. Ytterligare en kille med minisnopp. Att storleken på snoppen är genetiskt betingad är åtminstone för mig ett faktum efter eget uppställd empiri.* Men mer om det vid ett senare tillfälle..


* Historien om Bröderna B

Fuckfacet - Big sex-no-no

Det här blogginlägget är inget för den lättstötte!

Jag kanske inte skulle skriva det här inlägget egentligen.. (vilket troligtvis kommer bli en stående replik i den här bloggen) men den nervsvage och pryde är härmed varnad. Here we go.

Det finns saker i sängen som - givetvis hypotetiskt och teoretiskt - gör en jävligt kåt. Lite dirtytalk, stönanden, en kåt blick, fingrar som borrar sig in i ens hud, kanske även en och annan spankande hand i stundens hetta.. Men något jag aldrig förstått mig på är det s.k. fuckfacet.

För er oinitierade så är ett fuckface de livliga, utan motstycke, ansiktsuttryck som vissa män - säkert kvinnor också men deras har jag dock inte sett - hänger sig åt i stundens hetta, antingen 1) för att han inte kan hjälpa det, och/eller 2) för att han tror att hans sexpartner blir upphetsad av att se hur mycket han själv njuter. Upplysning: vi blir jävlar i min låda inte uppkåtade av det!

Nu menar jag inte att det är totalförbjudet att visa sin njutning i ansiktet. Tvärtom, det är fullkomligt i sin ordning och jag förespråkar mer än gärna lite hälsosamma ohämningar. Det jag talar om är de där killarna som helt utan någon form av besinning börjar vanställa sina ansiktsdrag så till den milda grad att man börjar undra om det är något anfall på gång. - Var är adrenalinsprutan?!

Vissa killar jag varit med har hållit på och åmat sig med sina förvridna ansiktsuttryck och flimrande ögonlock så till den milda grad att jag nödgats se bort eller stänga ögonen och fantisera om något sexigare för att jag inte ska förlora min "hard on". (Jag har stundtals börjat fantisera om att dra örngottet över huvudet på vederbörande). Värst är det när man efter ett visst mått av ansträngning är på väg att komma och killen tror att "nu jävlar ska jag hjälpa henne på traven" och sätter igång och kåtar upp sig - och mig tror han - med sitt fuckfacegrimaserande och så är orgasmen ett minne blott. Åh, fy fan. Det har varit gånger då jag velat bitchslappa upp fanskapet och fråga vad i helvete han håller på med.

Många gånger har det varit stört, helt, totalt, omöjligt att kunna komma på grund av detta. "Många gånger" är kanske en överdrift. Ofta blir det ju inte så många fler ligg med en veritabel fuckfaceestradör, det säger sig ju liksom självt. Har man dessutom en gång bokmärkt sig som ett fuckface i minnesbanken på mig så kan det få hela sexlivet att spåra ur permanent och då är det lika bra att lägga ner verksamheten på stående fot. Likvidera. Gå vidare. (Faktum är att mitt senaste ex till mitt stora förtret hade den här böjelsen och att det - samt andra saker - påverkade vårt sexliv negativt rådde det inga tvivel om, men mer om Fuckfejset vid annat tillfälle). Det finns många sex-no-no's men fuckfacet är nog fanimig det värsta.

Vad finns det för andra sex-no-no's?

Om: att älska utan kärlek

Hur ofta ska man träffa sin älskare egentligen, kan man fråga sig.

Det gäller att hitta den där rätta balansen mellan "inte så ofta att det stjäl tid från vänner och andra intressen" (som man förhoppningsvis har) och "inte så sällan att man hinner dö av kåtslag mellan gångerna".

Det finns förstås också en annan viktig faktor att väga in när det gäller frekvensen. Man får inte ses så pass ofta att det börjar kännas som en parrelation, för då är det lätt att autopiloten kickar in och bekvämlighetsfaktorn i umgänget börjar skicka falska röksignaler om förekomsten av kärlek. Pass-opp på sånt! Ett varningstecken på att ni träffas för ofta är om din älskares/älskarinnas bohag successivt börjat flytta in i ditt hem, eller vice versa. T.o.m. en sån futil detalj som att ha tandborstar hos varandra är för mycket revirpinkande för en sexrelation, hur praktiskt det än må vara att slippa ta med sig tandborsten när ni ändå ses så frekvent.

Givetvis ska man vara goda vänner. Jag är av åsikten att man snarast bör vara goda vänner för att få det att funka. Även en sexrelation bygger på tillit och respekt, precis som en kärleksrelation. Det är väldigt utlämnande att vara så intim med en person så det krävs att man hittar en person det verkligen funkar med.

Jag och Gentlemannen funkar väldigt bra. Vi har båda varit tydliga med att vi inte är ute efter varandras kärlek. Vi visar varandra väldigt stor respekt när vi ses. Vi pratar om jobb, vänner och allt möjligt annat. Även fast vi bara ses för sexet så får det aldrig kännas som att det bara är av den anledningen vi ses. (Det är inte meningen att det ska kännas tacky). Vi ger varandra alltid tid och utrymme hos och för varandra. Även närhet i form av kramar och pussande. Men ingen kärlek.

Att vi varit ifrån varandra ett tag nu är uppenbart. Det brukar alltid börja med ett sms, sedan ett telefonsamtal, sedan en lunch där vi bestämmer när vi ska ses nästa gång. Tidigare ikväll fick jag ett Gentlemanna-sms. "Lunch imorgon?"

Sms-spelet

Alla vet att sist sms förlorar i sms-konversationer med någon man har den minsta fraktion av intresse för, emotionellt som fysiskt. Den som sist svarar är mest angelägen och "mest angelägen" i spelet som pågår under den inledande fasen i en relation ligger i underläge. Så enkelt är det. Punkt.

Den senaste tiden har jag börjat high-five'a mig själv de gånger jag lyckats lura honom till att svara på mitt sms, för det ger mig tillfälle att vara nonchig och inte svara på några dagar. "Jag har varit så busy serrö."

Det finns nämligen inget bättre sätt att reta upp mig på än genom att inte svara på mina sms. Speciellt som jag minuten innan sms-tystnadens inträde fått ett sms av vederbörande och han då bevisligen hade mobilen inom räckhåll. Varför svarar han då inte på nästa sms? Jag avskyr verkligen det där spelet. Jag brukar aldrig spela med i det. Alltid göra som jag själv vill, eftersom det då alltid är på mina villkor. Aldrig anpassa mig efter tankebanor som: "Är jag för på? Tänk om jag skrämmer iväg honom" osv. Men de senaste veckorna har jag sett en förvandling hos mig själv. Jag har börjat bruka mig av sms-dissandet själv i syfte att utjämna den för tillfället skeva maktbalansen.

Löjligt, jag vet. Men vad är det egentligen med killar och att inte svara på sms? Vill de verka så coola att de inte har tid att svara eller bara understryka att man inte är tillräckligt viktig för dem - och att de därmed står över en i relationshierarkin? För varenda gång jag inte får ett svar tillbaka på ett sms som faktiskt förtjänade ett svar så känner jag mig som en liten förpubertal stalker. Det är därför jag blir så pissed off när det händer. Där står jag, med mobilen i handen och känner mig snopen, lurad, dissad. Förmodligen precis enligt plan också. Placerad i klängigfacket på två röda utan att jag ens fattade hur det gick till. Det enda sättet att säkerställa att man inte hamnar i klängigfacket när man har att göra med en manipulatör är att placera honom i klängigfacket istället.

Killar har i och för sig generellt sett inget sms-vett. Vi tjejer å andra sidan, försäkrar oss verkligen om att konversationen är över innan vi punkterar den. Vi använder oss av en avslutande smiley, ett "okej" eller kanske t.o.m. ett "klart slut" innan vi lägger konversationen bakom oss. Det är troligtvis denna kvinnliga omtanke om att avsluta konversationen artigt och trevligt som placerar åtminstone mig högst ofrivilligt i trånande tweenfacket i tid och otid. Fan, jag som alltid (oftast i alla fall) lyckas behålla min cool borde ju i teorin inte kunna förlora den här sms-maktbalansen. Speciellt inte som jag genomskådat spelet från dag ett.

Min killkompis J, som har läst "The Game"*, säger att det här är en medveten taktik killar använder sig av för att upprätthålla ett intresse hos oss honor. Föga förvånande. (Det är för övrigt rent skrattretande hur denna Spelet-bok lyckats tuta i varenda karl att han är Brad Pitt). Well, jag är inte så svårflörtad. Vi har redan sex - och bara sex - vilket innebär att vi står helt utanför spelet. Skulle det vara så mycket begärt att han svarar på ett sms som faktiskt avslutades med ett frågetecken...? Placera mig inte i offerrollen när jag inte platsar där, raring.


* För övrigt en bok jag trashat jävligt länge men som jag känner mig benägen att vilja läsa enkom för att kunna genomskåda de killar som har läst den och som tillämpar dess innehåll.

Trevlig Valborg och allt sånt där..

Själv åkte jag på att jobba hela Valborgshelgen. Såna här gånger hade det varit riktigt nice att vara statligt anställd. För på inga andra arbetsplatser har man väl så mycket ledigt. Å andra sidan har man betydligt mindre i lön.

Nåväl, det här skulle inte bli ett inlägg om statlig sektor kontra privat sektor som arbetsgivare utan bara en liten notis om att jag är översvämmad med jobb och inte kommer att höras av förrän tidigast nästa vecka. Ni klarar er till dess.

Tänkte i alla fall att jag skulle tipsa alla Valborgs-firande individer (om de existerar fortfarande) om ett gott vitt mousserande. Eftersom jag, när jag införskaffar alkohol på systemet, enbart memorerar hur etiketten ser ut och systembolaget inte har bilder på sin mer än lovligt omoderna hemsida så får jag istället försöka gissa vad champagnen heter.

Tror det är Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Brut (nr 7688) jag tänker på. Ja, vi säger att det är den. Prisvärd, lättdrucken och en riktig höjdare med lite jordgubbar till. Seså, ut med er i parkerna. Sitt inte här och dräll. Nu har jag inte tid med er längre. Jag ska jobba. Sjas!

Blåljuskarlar

Jag måste erkänna en sak. Vissa av kvinnors sexuella preferenser och låt oss säga faiblesser vad gäller män, är i sanning rejält primitiva. Ta exempelvis det proportionslösa suget efter poliser, läkare och brandmän. - Jag är övertygad om att de kvinnliga läsarna precis fick ett litet leende på läpparna. Mm, just det. Kom igen nu.. Snap out of it, girls!

Det är rätt pinsamt egentligen när man tänker efter. För tänk så ohälsosamt enkelt det är för en man att plocka enkla och snabba bonuspoäng hos en tjej. Svida bara om till vit läkarrock, orange overall eller en outfit med ett pistolhölster så har du långt mer än en handfull kvinnor som kissar ner sig av upphetsning. Karlarna behöver inte ens vara i funktionsdugligt skick. Deras attraktionskraft multipliceras ex officio med minst 10 oavsett utgångspunkt. Jag är övertygad om att majoriteten av alla brandmän skaffat sig detta yrke för att kunna förvandlas till högvilt bland kvinnsen. För ärligt talat, om du får välja mellan en snygg kille och en snygg brandman, visst väljer du brandmannen? Det finns nåt så tramsigt sexigt över just brandmän.

Min gode vän Johan har flera gånger frågat mig vari fascinationen ligger för män i dessa yrkeskategorier. Jag brukar få nåt drömskt i blicken och konstatera att han ändå inte skulle förstå om jag försökte förklara. Faktum är att jag nog inte riktigt fattat grejen själv så hur skulle jag kunna göra det begripligt för en heterosexuell man? Ska man tvunget sammanfatta det till en mening så är det helt enkelt bara så ruskigt hett med en man som räddar liv varje dag! (Som ett led i tesen att han då även kan ta hand om mig och våra avkommor. Ja, jag sa ju att det var en väldigt primitiv fetisch!)

Anledningen till att jag fått frågan mer än en gång av J är kanske inte så konstig. Under en period hade jag nämligen vad vi kan kalla en blåljusfetisch. Jag hade fått för mig att endast en man ur någon av dessa tre yrkeskategorier var bra nog. (Till vad var dock något diffust och allmänt höljt i dunkel, men troligtvis till sex).

Under mitt insamlande av data för min hypotes om blåljuskarlar som extra eftertraktansvärda så har jag kommit fram till att det enda som yrkeskategorierna egentligen har gemensamt är just att de räddar liv. Annars skiljer de sig åt ganska dramatiskt. Kort sammanfattning nedan.

Läkaren är intelligent men såväl sexuellt som socialt något av en eftersläntrare. Polisen är helt okej men inte så sällan mer kåt på sin egen makt än på dig, tyvärr. Brandmannen är den som är mest macho och som därför i högst grad använder sitt yrke som en kukförlängare.

Min digra (host-host) erfarenhet säger att de killar som är mest macho - till sätt eller kroppshydda - alltid kompenserar för diverse tillkortakommanden. Tyvärr oftast ett alldeles för bokstavligt tillkortakommande...