Kontorsclownen at your service

Ibland har man bara sådana där dagar som går till världshistorien.

Idag efter lunch var jag hos tandläkaren för att laga ett litet hål. Jag är sjåpig av mig och propsade på bedövning. Eftersom jag inte skulle träffa någon kund under eftermiddagen så tänkte jag att det inte gjorde något om bedövningen var seglivad som den kan vara ibland. Det är ju inte så väldigt förtroendeingivande att träffa en ny eller potentiell kund när man dreglar och inte kan prata normalt, men nu hade jag som sagt inget kundmöte så jag lyxade helt sonika till det med lite bedövning.

Så i alla fall. Allt gick bra men jag hade lite bråttom tillbaka till kontoret eftersom jag ville gå hem lite tidigare idag.

En snabb titt i spegeln och på med läppstiftet innan jag steg ur hissen. Mannen jag mötte på väg ut ur byggnaden tittade ingående och uppskattande på mig och log stort. Inte alltför ovanligt eller särskilt konstigt. Jag log tillbaka och fortsatte med raska och långa steg vidare mot kontoret. Förvånansvärt många lade märke till mig under min tio minuter långa promenad. I höjd med PUB - och precis i den korta pausen mellan två låtar i min iPod - hörde jag en tonårig kille skrika:

- Vad fan tjejen, e'ru en clown eller?

Eftersom Ladyhawke fortsatte sjunga i mina öron och jag inte kände mig träffad av orden så stegade jag vidare. När jag kom in på kontoret så mötte jag min kollega Mikael som bara stirrade på mig och utbrast:

- Vad i helvete, Joline! Har du sett dig i spegeln?

Oförstående men något oroad fumlade jag efter min kompaktspegel i handväskan och vad som mötte mig i spegeln ska jag säga, helt ärligt, hade fått clownen Manne att se nedsminkad ut. Jag kan över huvud taget inte ha sett mig i spegeln när jag kletade på mig läppstiftet och med käken fortfarande bedövad hade jag inte känt att jag målat utanför. Så mycket läppstift... Överallt..!

Min glasartade blick och möjligtvis även de uppspärrade ögonen vid åsynen av mitt eget hantverk fick Mikael att vika sig dubbel av skratt.

- Schluta schkratta! sluddrade jag och rusade mot toaletten.

När jag passerade stora sammanträdesrummet (med gigantiska glasväggar och full insyn och lika god utsyn) var det naturligtvis ett viktigt kundmöte under pågående. Jag fick göra en snabb 90-gradersmanöver och springa förbi med ryggen till i en slags sidgång. Det måste ha sett oerhört mystiskt ut. Jag misstänker att Chefen, på andra sidan glasväggen, dessutom hann se mig för han fick nåt chockartat och roat i blicken när våra ögon möttes för en millisekund.

När jag passerat sammanträdesrummet och rätade upp min kroppshydda för att återigen gå framåt - som normala människor gör - så fick jag bakvikt varpå jag trampade snett i mina höga klackar och föll raklång i korridoren i mitt försök att återfå balansen. Ut ur handväskan rullade läppstiftet, boven i dramat, iväg framför mig och genom hela korridoren tills det slutligen träffade väggen. Precis som i en dålig film. Samtidigt gick det upp för mig att min snäva kontorskjol spruckit i fallet och att hela mitt arsle låg uppfläkt till allmän display. Att jag dagen till ära bar svarta strumbyxor kändes som en förbannat klen tröst i sammanhanget.

Jag tittade upp och noterade hur de av mina kollegor som inifrån sina kontor - och genom de nedrans glasväggarna - haft första parkett till min uppvisning bara stirrade på mig utan att säga ett ord. Jag kunde nästan se deras hakor träffa skrivborden. Personligen ville jag bara implodera.

På golvet framför, runt och under mig låg bindor, tamponger, en krossad och utsmetad banan, en utrunnen smoothie och dessutom en tilltufsad clown med läppstift över hela ansiktet, i en salig röra.

Med vild och stirrig blick tittade jag tillbaka på dem från min generande position på golvet och bad en stilla bön om att golvet skulle sluka mig. Det gjorde det inte. Tyst och i mitt anletes svett rafsade jag istället ihop mina grejer och försvann kvickt in på damtoan för att utplåna alla spår efter läppstiftsorgien som pågick i mitt ansikte.

Imorgon är en annan dag. Det är jag helt säker på.