Brandmannen - del 1

Brandmannen.

Shit vilken snygg kille. Vi träffades på fyllan, vilket bara gjorde honom ännu bättre, på alla sätt och vis. Han var trevlig, vältränad, stajlad och... ja, let's face it - brandman! Han var dessutom bara på besök i Stockholm över helgen. Jojo. An easy catch, med andra ord.

Uppmärksamt lyssnade jag på honom när han beskrev skillnaden mellan skumsläckare och kolsyresläckare. Hur kolsyresläckaren är bättre för brinnande elektronik, t.ex. en spis eller en dator och hur en skumsläckare sprutar mycket längre (hoho!) och därför är att föredra om man inte kan komma alltför nära själva branden. (Verkligen extremintressant som ni förstår, nja.. men som kallsnack är huvudregeln att anything goes så länge det inte är väder och vind eller din senaste maginfluensa).

- Mm.. Bra att veta, svarade jag i ett tappert försök att verka genuint intresserad och sippade vidare på min mojito.

Han hade kunnat prata om vad som helst. Jag var helt förtrollad. Jag kunde se hans mjuka, fina läppar forma ord som "rökutveckling" och "övertänt" och det enda jag kunde tänka var att han hade en övertänd brand att släcka i mina brallor och att jag ville kasta mig över honom och hångla upp den där inbjudande munnen.

Under pågående uppraggning hände det man alltid fasar över ska hända. Exet ramlade in på stället, Obaren, där vi befann oss. Inte nog med att Exet nu befann sig i samma lokal. Jag såg hur han med ett stort leende på läpparna tog fart mot vårt håll. Ingen möjlighet att fly. Fan. Jag ursäktade mig med att jag skulle pudra näsan och nästan sprang Exet till mötes för att brandmannen inte skulle hinna se honom - och vice versa.

- Hej Joline. Fan vad skönt att jag träffade dig.

- Öh, jaha...(?)

- Jag har lyckats tappa både plånbok och hemnycklar. Skulle jag kunna få sova hos dig inatt? (utan ett uns av ironi eller genans i rösten)

Jag kunde se på honom att han inte ljög och att det inte var ett despoförsök till att få sig ett ligg. Han visade inte ens en tillstymmelse till överförfriskning. Fan, jag tyckte synd om honom. Vi hade inga grudges och han var en vän i nöd. Han fortsatte förklara hur han inte lyckats få tag i en låssmed och jag bodde ju så nära Stureplan. Han ville inte vara till något besvär. Hans polare hade dragit vidare. Jag visste hur hans polare kunde vara på fyllan. Inte till någon hjälp eller nytta över huvud taget. Stupfulla, givetvis.

Mot allt bättre vetande - och med den totala insikten att det inte skulle bli fråga om något släckande av bränder den här natten - halade jag upp hemnycklarna och skickade hem honom till min säng.

Jag tittade upp i skyn och mumlade nåt om ironin av alla ironier, lommade sedan tillbaka till brandmannen som fortfarande var lika snygg. Vi hånglade. Vi hånglade som att vi vore tonåringar. Jag kände ett pirr i magen jag inte hade känt på väldigt lång tid. Vi bytte telefonnummer och skildes åt.

Väl hemma låg Exet och sov i min säng. Det var en bisarr känsla. Så ironiskt. En månad tidigare hade jag inget hellre önskat än att han skulle sova i min säng. Nu var situationen dock annorlunda. Jag lade mig sked bakom honom och höll om honom. Han höll om mig tillbaka. Han luktade gott. Allt vi gjorde den natten var att kramas.