Scusi!

Jag är inte död, även om denna värme sannolikt kommer få mig att avlida om inte AC:n på jobbet kickar in snart. - Jag har bara varit bortrest.

I förra veckan var jag på välbehövlig semester i Rom - apropå värme - med min kära H. I perioder av för mycket jobb behöver man komma bort, för att inte gå bort. Typ.

Allt enligt den gamla devisen: It's better to be a brick in the wall than to hit the wall.

Återkommer. Ta-ta!

Gentlemannen på nedgång?

Regnet smattrade mot fönsterblecket när jag hörde ytterdörren slå igen och nyckeln vridas om i låset. Gentlemannen hade precis lämnat domänerna. Kvar låg jag i hans säng. Jag hörde hans fotsteg försvinna ner trapphuset och hur porten slog igen bakom honom.

Att få förtroendet att förfoga över hans våning medför en slags skräckblandad förtjusning. Det händer emellanåt att jag är den som ska till jobbet sist och därmed är ensam hemma hos honom någon timme på morgonen. Aldrig han hos mig. Jag ser alltid till att vi lämnar min lägenhet samtidigt på morgonen eller att han ska till jobbet först. Svepskälet är att jag inte har någon extranyckel eftersom städerskan* har den andra.

Men nu var jag ensam hemma hos honom, precis som jag varit några gånger förr. Jag hade egentligen kunnat ligga kvar i sängen i en timme till, men tystnaden som infann sig efter att han stängt dörren bakom sig var så inbjudande på något vis. Ungefär som när man snokade efter julklappar när man var barn kändes det spännande och förbjudet att ha tillgång till hans hem. Jag hade inga avsikter att snoka, men jag ville se mig omkring. Jag ville se om det fanns något spännande att utforska. Ganska planlöst så.

Jag tassade upp ur sängen och med nakna fötter över hans trägolv, hörde hur staden vaknade till liv utanför fönstren. På gatan nedanför lades det gatsten. Kullersten. Jag slog på gasspisen för att koka tevatten. Trevligare än att använda en vattenkokare. Jag tog en dusch. Testade hans dyra herrschampo, bara för att. Luktade och löddrade. Stod en bra stund framför spegeln. Njöt av att känna golvvärmen mot fotsulorna. Jag gick runt naken i hans lägenhet, bara för att. Tänkte att i något fönster i huset på andra sidan gatan stod det kanske någon som kunde se mig, men det gjorde inget. Jag kunde bjuda på det.

Det är alltid så trevligt med Gentlemannens välfyllda kyl och skafferi. Flera sorters bröd. Flera sorters yoghurtar, pålägg och juicer. Jag satte på en skiva med Miles Davis och satte mig vid köksbordet och läste tidningen. Lugn och ro. Ifred. Skönt.


Gentlemannen renoverade sin våning helt själv när han flyttade in i den för åtta år sen. Eller, helt själv är nog en överdrift. Folk gjorde det delvis åt honom, vad jag har förstått, men han betalade nog åtminstone själv. (Eh-heh!) Jag skulle beskriva hans inredningsstil som en blandning mellan minimalistiskt och New England/lantlig stil. Hemtrevligt och personligt. På väggarna hänger ärvd konst som föreställer allt från skärgårdsmotiv till svårbegripliga stilleben. I bokhyllorna samsas klassiker inom den skönlitterära genren med populär- och skräplitteratur i pocketformat. På hans nattduksbord finns alltid minst fem olika böcker som han läser för tillfället. Av dessa alltid minst en businessrelaterad sådan. Även dito tidningar är stående inslag vid hans sänghalva. The Economist är hans porr.

I hans garderob hänger skjortorna enligt färgskala. Mest vitt och ljusblått men även någon enstaka rosa rest från 2004. Garderoben innefattar allt som krävs för att en kille ska falla inom ramarna för begreppet ”metrosexuell”. De italienska skinnskorna är prydligt uppställda i dustbags och hans armbandsur ligger prydligt på rad i ett antikt schatull. Han synkorrigerades för något år sedan med ögonlaserbehandling men använder fortfarande glasögon utan styrka ibland, för att det passar hans outfit. Samtidigt som han bär slips och kostym på jobbet varje dag så älskar han att vara vad han tror är ”Söder-pretto” på fritiden. (Han har t.o.m. en separat garderob för dessa ”fritidskläder” som han kallar dem). Trots att han knappt hittar på Söder och är mindre Söder än vad min i smycken julgranspråliga Östermalmsfaster är, så envisas han med att slänga sig med uttryck som SoFo, Knivsöder och Horan (Hornstull för den oinitierade). Inte för att han skulle sätta sin fot där, men ändå.


Efter frukosten klädde jag mig. Kontorsdräkten på. Sminket på. Jag lånade Gentlemannens tandborste och gurglade munnen i hans SB12 (en återkommande aktör i badrumsskåpet). När jag stod och letade efter tandtråd fick jag syn på kondompaketet på översta hyllan. Reflexmässigt sträckte jag mig efter asken. Samtidigt som jag öppnade den försökte jag minnas hur många kondomer som legat i den när jag inventerat hans badrumsskåp för ca tre månader sedan. Jag hade för mig att det var sju. När jag nu öppnade asken låg det tre kondomer däri. Han och jag har inte använt kondom på åtminstone några månader. Fyra kondomer har alltså försvunnit på tre månader. Fyra kondomer som vi inte använt. Det kändes genast lite tacky. Gentlemannen – kanske inte så mycket gentleman, after all...?


* Att skattereducera hushållsnära tjänster är ett fantastiskt påfund!

Brandmannen - del 2

Brandmannen och jag pratade i telefon varje dag i två veckor innan vi äntligen bestämde oss för att återförenas i huvudstaden. Han skulle hälsa på mig över en helg och allt kändes fantastiskt. Mellan oss hade vi lyckats bygga upp en kemi som nästan gick att ta på. Varenda gång jag hörde hans röst så pirrade det i hela kroppen. Jag hade verkligen blivit förälskad över telefonen och av det fragmentariska minne jag hade av honom den där kvällen på Obaren, två veckor tidigare.

När han steg av tåget och stod framför mig på perrongen så kunde jag bara tänka på hur otroligt snygg han var. Ett sånt makalöst fint leende och en ruskigt vältränad kropp. Muskulös. Bredaxlad. Stark.

Ganska snart blev det lika tydligt att han inte var lika härlig utan alkohol i kroppen - eller i vart fall utan alkohol i min kropp. Han var så genomgående tråkig. Så tillrättalagd. Så snusförnuftig. Så gubbig. Det var precis som att det var en helt annan person än den där ljuvlige unge mannen jag mindes. När jag dessutom såg de grå håren vid hans tinningar så visste jag att det var helt kört.

Efter en god middag och urbota trista konversationer lika följsamma som sammet mot sandpapper, så hamnade vi till slut i sovrummet. Kanske kunde vi klicka där på ett sätt som kunde sippra ut i resten av vår samvaro.

Vi började smeka av varandra kläderna. Kyssar, smek och en stegrande lust. Jag lät mina fingrar närma sig hans gylf. Jag knäppte upp och lät handen glida ner innanför kalsongerna... Med tanke på hur välutrustad brandmannen var i övrigt, så var det i det närmaste en chock att upptäcka vad som dolde sig under kläderna. Närmare bestämt ingenting! Jag kände efter med handen en andra gång för att försäkra mig om att jag verkligen inte missat nåt där nere. Nej, det hade jag inte. Han var faktiskt så liten. Jag kände att han var hård. Eller, så hård som en sån liten snopp kan bli, vill säga. Det var så illa att jag fick känna efter med handen om det var ett finger eller snoppen han stoppat in i mig. Stackarn satte igång att jucka frenetiskt. Han blev svettig, han blev tung och jag tänkte att det var riktigt tragiskt hur dåligt sex faktiskt kunde vara. Eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att hålla på nån längre stund om det här var vad som stod på menyn så satte jag igång att fejka att jag njöt och jag sa åt honom att inte hålla tillbaka.

Killar jag är ledsen, men när en tjej säger åt er att hon inte vill att du väntar på att hon ska komma innan du själv kommer, så vill hon bara ha det överstökat. Plain and simple. Det handlar inte om att vi är så altruistiska att vi vill att ni ska komma för att vi tänder på det eller för att vi unnar er det. Det handlar om att vi unnar oss att inte behöva stå ut med dåligt sex en sekund för länge. Har det gått så långt att hon ber dig komma så snart du bara kan så ska du inte lägga en sekund på hennes njutning. Den största tjänsten gör du henne faktiskt om du kan avsluta asap.

Det är fullständigt emot mina principer egentligen, men jag fejkade att jag njöt och ett, tu, tre så var det överstökat. Ibland är effektivisering a och o. När jag stod i duschen under det strilande vattnet funderade jag över hur jag skulle kunna komma ur den här situationen. Mardrömsscenariot vore ju att hans känslor tog fart. Det skulle göra det hela så himla mycket jobbigare. Jag bestämde mig därför för att tråka ut honom så pass att han skulle tappa allt intresse för mig. Följaktligen spenderade jag en hel lördag åt att dra torra skämt och att inte intressera mig ett dugg för hans person. Rätt elakt egentligen, men vad hade jag för alternativ? Brandmannens tåg avgick inte förrän söndag eftermiddag vilket innebar att det inte gick att tacka för sig. Tills vidare var jag fast med honom och hans minisnopp.

Jag må vara hård (utan tvekan hårdare än brandmannen i alla fall) men jag kände faktiskt inte för att knäcka hans ego genom att nobba honom morgonsex när hans lille (konstpaus) soldat ändå stod givakt morgonen därpå. Jag bjöd honom alltså på ett litet mercyfuck. Inte bara för hans skull, utan också för min egen och för att jag skulle veta att jag hade gjort allt i min makt för att framkalla sexvirtuosen inom honom och för att bekräfta att sexet hade varit så dåligt som jag mindes från kvällen innan. Det var det. Till och med sämre. Mitt ointresse gick inte att dölja och det lilla intresse brandmannen kan ha haft kvar efter den avslagna lördagen stendog garanterat efter min kommentar om att han skulle skynda på att komma eftersom jag höll på att få andnöd under hans stora kroppshydda.

Vi åt frukost ihop och jag kollade på klockan otaliga gånger medan han sörplade i sig sitt kaffe. Kanske skulle jag hinna med en sväng förbi gymmet också innan jag skulle upp en sväng på kontoret.

Jag följde honom till centralen och efter några torra artighetsfraser skildes vi åt på perrongen. En hastig kram. Vi visste båda två att vi skulle aldrig höras igen. Han kunde inte stiga på tåget snabbt nog. I ögonvrån noterade jag hur en tjej på tåget inte kunde låta bli att spana in honom. Jag förstod. Det hade jag också gjort bara några veckor innan. Till och med bara två dagar innan. Dock inte längre.

Med slående symbolik och till tonerna av Veronica Maggios "Dumpa mig" promenerade jag med ett stort leende på läpparna iväg i riktning mot gymmet. Precis likt många killar med små snoppar säkert också gjorde en solig söndagseftermiddag. Jag gjorde en mental anteckning om att en övertränad kille kompenserar för något. Det behöver inte vara, men kan mycket väl vara en liten snopp. Har man en liten snopp fyller man istället på machokontot medelst muskelkontot (vilket inte helt, men nästan likställs med mc-kontot, stor-läskig-kamphund-kontot och köra-bil-snabbt-kontot). Jag har flera gånger grubblat över den där kukförlängarstrategin. Fattar inte killar att snoppen ser ännu mindre ut i förhållande till en i övrigt stor kroppshydda..?


För ett tag sedan fick jag veta att brandmannen strax efter vår sejour gått tillbaka till sitt ex och att de förra månaden blivit föräldrar till en liten pojke. Jippie! Precis vad världen behövde. Ytterligare en kille med minisnopp. Att storleken på snoppen är genetiskt betingad är åtminstone för mig ett faktum efter eget uppställd empiri.* Men mer om det vid ett senare tillfälle..


* Historien om Bröderna B

Fuckfacet - Big sex-no-no

Det här blogginlägget är inget för den lättstötte!

Jag kanske inte skulle skriva det här inlägget egentligen.. (vilket troligtvis kommer bli en stående replik i den här bloggen) men den nervsvage och pryde är härmed varnad. Here we go.

Det finns saker i sängen som - givetvis hypotetiskt och teoretiskt - gör en jävligt kåt. Lite dirtytalk, stönanden, en kåt blick, fingrar som borrar sig in i ens hud, kanske även en och annan spankande hand i stundens hetta.. Men något jag aldrig förstått mig på är det s.k. fuckfacet.

För er oinitierade så är ett fuckface de livliga, utan motstycke, ansiktsuttryck som vissa män - säkert kvinnor också men deras har jag dock inte sett - hänger sig åt i stundens hetta, antingen 1) för att han inte kan hjälpa det, och/eller 2) för att han tror att hans sexpartner blir upphetsad av att se hur mycket han själv njuter. Upplysning: vi blir jävlar i min låda inte uppkåtade av det!

Nu menar jag inte att det är totalförbjudet att visa sin njutning i ansiktet. Tvärtom, det är fullkomligt i sin ordning och jag förespråkar mer än gärna lite hälsosamma ohämningar. Det jag talar om är de där killarna som helt utan någon form av besinning börjar vanställa sina ansiktsdrag så till den milda grad att man börjar undra om det är något anfall på gång. - Var är adrenalinsprutan?!

Vissa killar jag varit med har hållit på och åmat sig med sina förvridna ansiktsuttryck och flimrande ögonlock så till den milda grad att jag nödgats se bort eller stänga ögonen och fantisera om något sexigare för att jag inte ska förlora min "hard on". (Jag har stundtals börjat fantisera om att dra örngottet över huvudet på vederbörande). Värst är det när man efter ett visst mått av ansträngning är på väg att komma och killen tror att "nu jävlar ska jag hjälpa henne på traven" och sätter igång och kåtar upp sig - och mig tror han - med sitt fuckfacegrimaserande och så är orgasmen ett minne blott. Åh, fy fan. Det har varit gånger då jag velat bitchslappa upp fanskapet och fråga vad i helvete han håller på med.

Många gånger har det varit stört, helt, totalt, omöjligt att kunna komma på grund av detta. "Många gånger" är kanske en överdrift. Ofta blir det ju inte så många fler ligg med en veritabel fuckfaceestradör, det säger sig ju liksom självt. Har man dessutom en gång bokmärkt sig som ett fuckface i minnesbanken på mig så kan det få hela sexlivet att spåra ur permanent och då är det lika bra att lägga ner verksamheten på stående fot. Likvidera. Gå vidare. (Faktum är att mitt senaste ex till mitt stora förtret hade den här böjelsen och att det - samt andra saker - påverkade vårt sexliv negativt rådde det inga tvivel om, men mer om Fuckfejset vid annat tillfälle). Det finns många sex-no-no's men fuckfacet är nog fanimig det värsta.

Vad finns det för andra sex-no-no's?

Ett fullkomligt hopplöst släkte

Jag är - likt många andra framgångsrika Stockholmsdamer - medlem på Dejtingsajten. Alldeles nyss fick jag ett e-mail där det stod att jag fått ett meddelande från en annan medlem.

- Nämen så trevligt! tänkte jag (tänkte jag egentligen inte alls eftersom jag vid det här laget vet att det finns mestadels skräp på den sajten) och gick in för att se vad någon skrivit till mig.

- "Jag ha bara 1 ord för att beskriva dej å det e: WwwwwwwOOOOooooo00000000000WWWWW!"

Naturligtvis var meddelandet författat av en kille som inte skulle ha en suck i hela helvetet att få ens en minut av min tid. Vad är det med vissa män och brist på självinsikt? Hur kan den här killen tro att han har något som helst att hämta hos en tjej som jag? Naturligtvis förstår jag att det finns ett direkt samband mellan låg intelligens och brist på självinsikt, men att dessa lågintelligenta varelser skulle vara så många till antalet, det hade jag ingen aning om! Än mindre att jag skulle behöva befatta mig med dem på daglig basis.

Läsa kan de bevisligen inte heller. För om de hade kunnat det så hade de sett att de inte föll inom ramen för mina angivna preferenser. De faller pladask långt utanför! (Att de inte heller kan stava framgick nog av ovan citerade meddelande). Den man jag söker åker i första klass. Den här varelsen som nyss kontaktade mig åker i boskapsvagnen. Nuff said!

Det finns intressanta män där ute också, men de är tyvärr en försvinnande bråkdel av allt patrask som hänger där ute. Dejtingsajten skiljer sig på intet sätt ifrån krogen. En kvart innan stängning kommer de desperata fram. Jag bara önskar att det fanns en blockeringsknapp i verkliga livet också.

Om: att älska utan kärlek

Hur ofta ska man träffa sin älskare egentligen, kan man fråga sig.

Det gäller att hitta den där rätta balansen mellan "inte så ofta att det stjäl tid från vänner och andra intressen" (som man förhoppningsvis har) och "inte så sällan att man hinner dö av kåtslag mellan gångerna".

Det finns förstås också en annan viktig faktor att väga in när det gäller frekvensen. Man får inte ses så pass ofta att det börjar kännas som en parrelation, för då är det lätt att autopiloten kickar in och bekvämlighetsfaktorn i umgänget börjar skicka falska röksignaler om förekomsten av kärlek. Pass-opp på sånt! Ett varningstecken på att ni träffas för ofta är om din älskares/älskarinnas bohag successivt börjat flytta in i ditt hem, eller vice versa. T.o.m. en sån futil detalj som att ha tandborstar hos varandra är för mycket revirpinkande för en sexrelation, hur praktiskt det än må vara att slippa ta med sig tandborsten när ni ändå ses så frekvent.

Givetvis ska man vara goda vänner. Jag är av åsikten att man snarast bör vara goda vänner för att få det att funka. Även en sexrelation bygger på tillit och respekt, precis som en kärleksrelation. Det är väldigt utlämnande att vara så intim med en person så det krävs att man hittar en person det verkligen funkar med.

Jag och Gentlemannen funkar väldigt bra. Vi har båda varit tydliga med att vi inte är ute efter varandras kärlek. Vi visar varandra väldigt stor respekt när vi ses. Vi pratar om jobb, vänner och allt möjligt annat. Även fast vi bara ses för sexet så får det aldrig kännas som att det bara är av den anledningen vi ses. (Det är inte meningen att det ska kännas tacky). Vi ger varandra alltid tid och utrymme hos och för varandra. Även närhet i form av kramar och pussande. Men ingen kärlek.

Att vi varit ifrån varandra ett tag nu är uppenbart. Det brukar alltid börja med ett sms, sedan ett telefonsamtal, sedan en lunch där vi bestämmer när vi ska ses nästa gång. Tidigare ikväll fick jag ett Gentlemanna-sms. "Lunch imorgon?"

Brandmannen - del 1

Brandmannen.

Shit vilken snygg kille. Vi träffades på fyllan, vilket bara gjorde honom ännu bättre, på alla sätt och vis. Han var trevlig, vältränad, stajlad och... ja, let's face it - brandman! Han var dessutom bara på besök i Stockholm över helgen. Jojo. An easy catch, med andra ord.

Uppmärksamt lyssnade jag på honom när han beskrev skillnaden mellan skumsläckare och kolsyresläckare. Hur kolsyresläckaren är bättre för brinnande elektronik, t.ex. en spis eller en dator och hur en skumsläckare sprutar mycket längre (hoho!) och därför är att föredra om man inte kan komma alltför nära själva branden. (Verkligen extremintressant som ni förstår, nja.. men som kallsnack är huvudregeln att anything goes så länge det inte är väder och vind eller din senaste maginfluensa).

- Mm.. Bra att veta, svarade jag i ett tappert försök att verka genuint intresserad och sippade vidare på min mojito.

Han hade kunnat prata om vad som helst. Jag var helt förtrollad. Jag kunde se hans mjuka, fina läppar forma ord som "rökutveckling" och "övertänt" och det enda jag kunde tänka var att han hade en övertänd brand att släcka i mina brallor och att jag ville kasta mig över honom och hångla upp den där inbjudande munnen.

Under pågående uppraggning hände det man alltid fasar över ska hända. Exet ramlade in på stället, Obaren, där vi befann oss. Inte nog med att Exet nu befann sig i samma lokal. Jag såg hur han med ett stort leende på läpparna tog fart mot vårt håll. Ingen möjlighet att fly. Fan. Jag ursäktade mig med att jag skulle pudra näsan och nästan sprang Exet till mötes för att brandmannen inte skulle hinna se honom - och vice versa.

- Hej Joline. Fan vad skönt att jag träffade dig.

- Öh, jaha...(?)

- Jag har lyckats tappa både plånbok och hemnycklar. Skulle jag kunna få sova hos dig inatt? (utan ett uns av ironi eller genans i rösten)

Jag kunde se på honom att han inte ljög och att det inte var ett despoförsök till att få sig ett ligg. Han visade inte ens en tillstymmelse till överförfriskning. Fan, jag tyckte synd om honom. Vi hade inga grudges och han var en vän i nöd. Han fortsatte förklara hur han inte lyckats få tag i en låssmed och jag bodde ju så nära Stureplan. Han ville inte vara till något besvär. Hans polare hade dragit vidare. Jag visste hur hans polare kunde vara på fyllan. Inte till någon hjälp eller nytta över huvud taget. Stupfulla, givetvis.

Mot allt bättre vetande - och med den totala insikten att det inte skulle bli fråga om något släckande av bränder den här natten - halade jag upp hemnycklarna och skickade hem honom till min säng.

Jag tittade upp i skyn och mumlade nåt om ironin av alla ironier, lommade sedan tillbaka till brandmannen som fortfarande var lika snygg. Vi hånglade. Vi hånglade som att vi vore tonåringar. Jag kände ett pirr i magen jag inte hade känt på väldigt lång tid. Vi bytte telefonnummer och skildes åt.

Väl hemma låg Exet och sov i min säng. Det var en bisarr känsla. Så ironiskt. En månad tidigare hade jag inget hellre önskat än att han skulle sova i min säng. Nu var situationen dock annorlunda. Jag lade mig sked bakom honom och höll om honom. Han höll om mig tillbaka. Han luktade gott. Allt vi gjorde den natten var att kramas.

Zzznarkzex

Efter några månader av riktigt långa dagar på kontoret och på springande fot (en del av jobbet är att inte vara på jobbet) så har jag nu äntligen rott iland ett av de större projekten jag haft för en kund. Av naturliga skäl kan jag inte gå in på detaljer om arbetets innehåll - dels av sekretesskäl, dels med anledning av att jag önskar fortsätta vara inkognito på denna blogg - men vad jag kan säga är att jag är riktigt, riktigt (!) nöjd nu. Jag har gjort ett gediget och redigt jobb (som Chefen skulle ha sagt) som jag kan vara ordentligt stolt över. Kunden har redan hintat om möjlighet till större projekt och det här jobbet har funkat som en katalysator för nästa steg i karriären. Ja, situationen är mycket tillfredsställande skulle man nog kunna säga..

Och apropå att tillfredsställa. Jag mötte upp med Gentlemannen i veckan. Gud välsigne den unge mannen som verkligen går in för saker och ting, så att säga. Låt mig till mitt försvar inledningsvis bara säga att jag har haft en riktigt hektisk sista vecka med kunden med långa dagar och väldigt lite sömn. Vad som hände kanske är lite mer begripligt mot den bakgrunden.

Gentlemannen hade bemödat sig med att laga en skaldjursrisotto med tillhörande sallad, korkat upp en finare pava vin och tänt på ett ungefär 37 värmeljus i sin våning "dejten" till ära. Jag släntrade in sisådär vid halv åtta på kvällen, direkt från jobbet. Mat och vin slank ner och konversationerna - som alltid är trevliga - övergick senare till horisontalläge, som sig liksom bör med en älskaRRRRe.

Jag hade nog missbedömt min energinivå en aning. Efter två glas vin hade jag redan börjat känna mig lite slirig. Inget konstigt med det i sig förutom att lite sömn + vin hade en effekt på mig som hade gjort John Blund avundsjuk.

Mitt under pågående akt - i den klassiska missionären - tar jag mig, vad jag skulle vilja beskriva som en ofrivillig tupplur. Jag vaknar upp vad jag misstänker är några sekunder senare, av att min andhämtning blivit ordentligt tung. Gentlemannen är fortfarande igång och har inte märkt något. Inget skumt med en tung andhämtning under sexakten ju - ja, så länge man inte börjar snarka då vill säga. Jag kämpar upp ögonlocken för att inte falla i mikrosömn igen, men minuten senare är det jag som totaldäckar och en okänd tidsrymd senare vaknar av ett slags grymtande läte - en snarkning. Min egen!

Åh herregud vilken pik till en frustande och bemödande man. Jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till mansgris; kvinnosugga. Gentlemannen som är sänghalmens Zlatan, om han märkte nåt, visade inga tecken på att ha förstått eller tagit illa upp. Det är vad jag kallar en riktig gentleman!

Sms-spelet

Alla vet att sist sms förlorar i sms-konversationer med någon man har den minsta fraktion av intresse för, emotionellt som fysiskt. Den som sist svarar är mest angelägen och "mest angelägen" i spelet som pågår under den inledande fasen i en relation ligger i underläge. Så enkelt är det. Punkt.

Den senaste tiden har jag börjat high-five'a mig själv de gånger jag lyckats lura honom till att svara på mitt sms, för det ger mig tillfälle att vara nonchig och inte svara på några dagar. "Jag har varit så busy serrö."

Det finns nämligen inget bättre sätt att reta upp mig på än genom att inte svara på mina sms. Speciellt som jag minuten innan sms-tystnadens inträde fått ett sms av vederbörande och han då bevisligen hade mobilen inom räckhåll. Varför svarar han då inte på nästa sms? Jag avskyr verkligen det där spelet. Jag brukar aldrig spela med i det. Alltid göra som jag själv vill, eftersom det då alltid är på mina villkor. Aldrig anpassa mig efter tankebanor som: "Är jag för på? Tänk om jag skrämmer iväg honom" osv. Men de senaste veckorna har jag sett en förvandling hos mig själv. Jag har börjat bruka mig av sms-dissandet själv i syfte att utjämna den för tillfället skeva maktbalansen.

Löjligt, jag vet. Men vad är det egentligen med killar och att inte svara på sms? Vill de verka så coola att de inte har tid att svara eller bara understryka att man inte är tillräckligt viktig för dem - och att de därmed står över en i relationshierarkin? För varenda gång jag inte får ett svar tillbaka på ett sms som faktiskt förtjänade ett svar så känner jag mig som en liten förpubertal stalker. Det är därför jag blir så pissed off när det händer. Där står jag, med mobilen i handen och känner mig snopen, lurad, dissad. Förmodligen precis enligt plan också. Placerad i klängigfacket på två röda utan att jag ens fattade hur det gick till. Det enda sättet att säkerställa att man inte hamnar i klängigfacket när man har att göra med en manipulatör är att placera honom i klängigfacket istället.

Killar har i och för sig generellt sett inget sms-vett. Vi tjejer å andra sidan, försäkrar oss verkligen om att konversationen är över innan vi punkterar den. Vi använder oss av en avslutande smiley, ett "okej" eller kanske t.o.m. ett "klart slut" innan vi lägger konversationen bakom oss. Det är troligtvis denna kvinnliga omtanke om att avsluta konversationen artigt och trevligt som placerar åtminstone mig högst ofrivilligt i trånande tweenfacket i tid och otid. Fan, jag som alltid (oftast i alla fall) lyckas behålla min cool borde ju i teorin inte kunna förlora den här sms-maktbalansen. Speciellt inte som jag genomskådat spelet från dag ett.

Min killkompis J, som har läst "The Game"*, säger att det här är en medveten taktik killar använder sig av för att upprätthålla ett intresse hos oss honor. Föga förvånande. (Det är för övrigt rent skrattretande hur denna Spelet-bok lyckats tuta i varenda karl att han är Brad Pitt). Well, jag är inte så svårflörtad. Vi har redan sex - och bara sex - vilket innebär att vi står helt utanför spelet. Skulle det vara så mycket begärt att han svarar på ett sms som faktiskt avslutades med ett frågetecken...? Placera mig inte i offerrollen när jag inte platsar där, raring.


* För övrigt en bok jag trashat jävligt länge men som jag känner mig benägen att vilja läsa enkom för att kunna genomskåda de killar som har läst den och som tillämpar dess innehåll.

Om: snopparna mellan mina lakan

När jag, likt en duktig hemmafru, idag stod och manglade lakan så noterade jag ett riktigt i-landsproblem. Det är stört omöjligt att få sina lyxiga och sparklingvita satinlakan helt veckfria! Lyckas man med stor möda få dem släta och fina så fuckas allt upp av att det inte blir slätt när man slutligen rullar ihop dem. Det finns alltid något underliggande tyglager som knölat ihop sig.

När jag stod där och misslyckades med att generera hemmafruelig perfektion så slog det mig hur det där knöliga lakanet var slående likt en snopp. Konturerna av de underliggande knölvecken liknade ådrorna på en manslem. Jag drog med handen över lakanet för att försöka släta ut vecken från utsidan men det var förstås omöjligt.

Osökt vandrade mina tankar iväg till alla de snoppar jag sett sedan sexdebuten i tonåren. Osökt började jag även undra var jag har den där svarta boken jag fört noteringar och sexuella betygsättningar i. I boken har jag fört statistik över killarnas snoppstorlekar på skalan XS-XL. Fånigt förstås, men fantastiskt rolig sysselsättning.

Många tjejer brukar säga att snoppen är ful men jag kan inte hålla med. Jag är väldigt fascinerad av dess varierade utseende från kille till kille i längd, tjocklek, form och färg. Så länge den är hel, ren, frisk, välansad och vet sin plats inne i en kvinna; ja då spelar det mig faktiskt ingen roll hur den ser ut. Men sure, jag ska erkänna att jag gillar de lite större snopparna. Jag håller mig helst i spektrat M-L och de flesta jag varit med har varit M+, tack gode gud. Hur tragiskt det än låter så skulle jag inte kunna vara tillsammans en längre tid med en kille som var underutrustad. Helt enkelt för att sex är viktigt för mig och jag inte kan leva i en relation där sexet inte är fantastiskt.

Att storleken inte har någon betydelse för hur skönt sexet är utan att det är vad man gör med den som är avgörande är ren smörja. Låt oss döda den myten en gång för alla! Jag är ledsen å era vägnar, killar med små snoppar, det är jag verkligen, men storleken har betydelse. Jag känner inte en enda tjej som sagt att hon föredrar små snoppar. Det skulle möjligtvis kunna vara i sammanhanget analsex då förstås - vilket är i princip omöjligt med en mer välutrustad man, men i övrigt har jag aldrig hört det sägas. Jag hoppas dock att det finns många tjejer där ute som är nöjda med eller rentutav föredrar de mindre snopparna, men jag är inte en av dem.

Till veckan ska jag bädda sängen med mina lyxlakan för då ska jag ha en dejt med min älskare. Ja, jag har en älskare. Gentlemannen. Han är L* och helt fantastiskt underbar i sängen. Top notch. Men å andra sidan, det är ju jag med..


Tills nästa gång: Big Noise From Winnetka.


* Som i storleken Large.